31 oktober, 2010

En speciell plats

De tunga grenarna böjer sig, strävar ner mot marken men når inte riktigt ner till rötternas rike. Trots sin höga ålder är granen ännu tät och de nedersta grenarna har tappat sina fästen mot stammen. Intill stammen har det bildats en liten grotta som bjuder till besök, det är bara att böja ner axlarna och huvudet lite grand och smita in.

Stammen har fortfarande kvar några torra, vassa kvistar som sticker ut, men med lite försiktighet går det att lirka sig in och luta ryggen mot barkens välvda panel. Sittande i den mörkgröna hyddan är utsikten mot landskapet utanför oväntat tydlig. Öppningen i grenverket är ett fönster som ramar in bygdens facetterade åkermark. Beroende på årstid målas fälten i olika färger.

Vårens skira grönska ackompanjeras av fåglarnas nyfunna lust att sjunga. På sommaren flätas landskapet i ett grönt och gult rutmönster som väcker målarlusten hos vem som än sitter under barrtaket och betraktar vyn utanför. I hösttider fyllda med regn och dimma ger det ålderstigna trädet även skydd mot vädrets bittra kyla. Barren värmer tills dimman lättar och de mörkbruna plogfårorna åter kan skönjas ute på slätten.

Den sista höstmorgonen med hög, klar och frisk luft som doftar av skogens mossor och svampar bjuder ett skimrande, diamantbestrött frostlandskap. Med frusna fönsterkarmar omfamnar grottöppningen de glittrande solstrålarna när de söker sig upp över horisonten. Det är kyligt att sitta och se soluppgångens vackra skådespel men upplevelsen värmer och minnet varar genom hela vintern.

21 september, 2010

En anledning

Det finns så mycket jag gillar hos dig

Din självständighet
Din generositet
Din humor
Din jordnära personlighet
Din handlingskraft
Din självklara existens


Det finns så mycket som får mig att må bra

Din blick som håller fast i min
Din famn som gör mig trygg
Din närvaro som omsluter mig
Din kraft som ger mig livslust
Din glädje som når mitt inre


Men det finns bara en anledning att älska dig

            för att Du är Du

                   - - -

16 september, 2010

Ett tal

Fem små
fem gravar
fem dagar sedan nu

Kan räkna mina vänner
på ena handens fingrar
torkar tårar med den andra

Fem små
fem husdjur
fem månader har gått

Kan känna pälsens silke
i handens gömda minne
stryker sakta genom luften

Fem små
fem individer
fem år av saknad nu

Kan längta så förtvivlat
när alla rummen saknar
en liten del utav ett liv

Fem rum
fem suckar
fem timmar varje kväll

Fem gånger fem
år av troget sällskap
av tillit och av skratt

Fem små
fem sinnen
fem minnen som vakar varje natt

14 september, 2010

Något som glöder

Strax innan mörkret lägger sitt täcke
glimmar det röda
lövverket
i de sista
gyllene
trådarna av ljus

Den sista minuten
av kvällens tid
glöder trädens
frukter
av sötma
när sommaren
sakta dör bort

11 september, 2010

Något som försvinner

"Det här företaget är uppbyggt av sunt bondförnuft. Vi har fattat beslut utifrån den dagliga verksamheten. Det är inte en styrelse med trendiga kapitaloptimeringsformler som har format företaget utan engagerade ägare som varit på plats varenda dag och som ser vad som händer på plats.

Kan du inte se vad det är som driver personalen? Förstår du inte att det är enkelheten som är vinstformeln? Du borde kunna hitta svaret bland alla rapporter, siffror och analyser du har begärt in.

Om du klev ner från din höga, akademiska trebenta pall, kastade ifrån dig dina balanserade scorekort och skrynklade ihop arken med antecknade lageroptimeringsformler och använde dem för att torka bort ditt dreglande avkastningsbegär, så skulle du som är så intelligent och beläst nog kunna skönja den verkliga orsaken till att bolaget genererar vinst år efter år.

Tro det eller ej, bondförnuft existerar fortfarande, även om det blir allt med sällsynt. Förnuft har aldrig någonsin kunnat läras ut på högskolor och universitet och tyvärr har den akademiska världen inte heller haft förmåga att förvalta det förnuft som sökt sig dit genom årens lopp. I stället har det skapats sådana som du, förlästa, penninglystna och egoistiska kapitalförvaltare som innerst inne faktiskt tror att man kan leva av pengar som sådana.

Försvinn är du snäll, knapra på dina slantar om du tror att det gör dig mätt. Låt oss fortsätta jobba med fötterna på jorden och matjord i fickorna. Vi är inte missunsamma, får vi bara slippa dina teorier och rationaliseringsprinciper så ska du se att vi fyller ditt bankkonto nästa år också."

09 september, 2010

Ett undantag

Löftet ekar med en ihålig ljudförnimmelse i bakhuvudet. Inte uttalade ord, men känslan av att veta något som ingen annan anar, ett eko som långsamt tonar neråt, utåt mot skuldrorna och axlarna. Löftet som skälver, sovande i samma bo som migränen brukar vila i.

Chokladbiten ligger där, liten, mörk, lockande.

Värken och löftet i samma rede. Kunskapen tassar på tå. Vetskapen om vad frestelsen kommer att åstadkomma försöker passera, men väljer blygt att stanna i bakgrunden när längtan frimodigt  länger stegen, tar löftet i handen och leder det ut mot livet. Bländad av ljuset. Förvirrad av intryck, oroande många känslor som irrar runt. Ett löfte utan styrka att stå emot omvärldens alla påträngande ord. Ett löfte utan verkan när längtan tar initiativet och riktning. Ett löfte vars eko långsamt ebbar ut.

En enda liten, mörk chokladbit kan väl inte vara någon fara.

26 augusti, 2010

Att vara yvig

I vida svängar
rör du dig
obekymrat bland vänner
berättar, skvallrar, tycker

Bland andra
lyfter du
med luft under vingarna
minglar, lyssnar, låtsas

I ensamhet
lägger du
en trådsliten filt över axlarna
tänker, tvekar, gråter

23 augusti, 2010

Frukost

Frukost i en bräcklig farkost
Smörgås inför ögonen på en mås
Sväljer snabbt och väljer
spinnare för att bli en vinnare

Jämfört med en mört
är en gädda mera kär
Flest är inte bäst
ty åt småfisk med smak av dy
även katten hötter näven

Morgon med sol i ögon
Svart kaffe och ryggen mot lovart
Dricker sakta när det rycker
Drar sen in mat för flera dar

22 augusti, 2010

Att dominera

Mona hade en röst som låg över alla andras, som vita gäss på toppen av havets brus. Hon var den som angav tonen och samtalsämnet vid varje fikarast.

Under femton års tid hade hon stärkt och befäst sin roll som pausrummets dominant i samma takt som hennes midjemått hade vuxit. Ingen skulle våga kalla henne tjock, men i korridoren kunde man höra viskningar om Monas rondör som kanske inte längre passade hennes ungdomliga klädstil. I smyg beundrade nog de flesta hennes sociala förmåga och lite generat undrade kollegorna för sig själva hur hon fortfarande vågade stå upp för och leda konversationer när hon under årens lopp visat att samtal var den enda kompetensen hon ägde.

Nu var Monas ställning i pausrummet hotad. Sofie hade börjat strax innan sommaren. Det var en tjej med stort självförtroende, färgat med stargazer och sammanhållet av ringar i näsa och läppar. Sofie gav inte alltid efter för Monas val av ämne och hon kunde till och med ge sig in i en högljudd diskussion om invandring, inredning eller barnuppfostran, något som övriga kollegor hade lärt sig undvika för länge, länge sedan.

Till mångas förvåning verkade Mona och Sofie skapa vänskapsband och trots ordväxlingarna var de ofta rörande överens om slutsatserna. Kanske hade Mona hittat sin yngre spegelbild och var lite smickrad över det intresse som Sofie faktiskt visade henne genom att våga ifrågasätta när Mona hade slagit fast sin åsikt.

Den här morgonen hade Mona frågat den gravida receptionisten om hon visste vilket kön det var på det väntade barnet. Det visste hon inte och Mona var mycket förstående och började berätta om sin faster som så innerligt hade önskat sig en dotter.

När hon hade kommit så långt i sin historia att alla fått höra att fastern faktiskt hade fått en pojke valde Sofie att reflektera om en bekant hon hade som också väldigt gärna hade velat ha en flicka. Men det skulle hon inte ha gjort.

"Sofie! Avbryt mig inte när jag pratar." Mona lade all betoning på ordet - jag - och Sofie blev sittande med gapande mun.

Då talade Erik, en man som mycket sällan öppnade munnen om det var fler än tre personer samlade, för första gången. "Men Mona, nu får du väl ge dig. I alla fall har jag hört den där historien flera gånger förut, om hur din bittra faster fick tre pojkar. Låt någon annan komma till tals ibland vet jag."

I tystnaden som uppstod när kollegorna runt bordet unisont höll inne sitt nästa andetag, hörde man bara en stol som skrapade mot golvet.

15 augusti, 2010

Att fråga

Det stora
outforskade, osynliga inre
som styr livet
mot okänd,
förväntad eller antaget medveten
destination

Där svaren
stilla vaggar
som segelbåtar
vid kaj
förtöjda med vedertagna knopar
rytmiskt

Lös upp
en slumpmässigt utvald knop

Låt fendern
ta upp stötarna när vinden vänder

Lägg till
vid en okänd brygga

Där gåtorna
ännu olösta, kittlar fantasin
som finns därinne
i det stora
svävande lockar den medvetne
att tänka

12 augusti, 2010

Att sopa under mattan

Omständliga procedurer
kravfyllda påminnelser
tråkiga uppgifter ligger utspridda över allt

Klarar inte
vet inte
fattar ingenting

Besvärande omständigheter
svårbemästrade problem
påstridiga frågor från alla runt omkring

Orkar inte
vill inte
inte just nu

Lägger allt åt sidan
blundar för faktum
fuskar med svaren för att vinna en dag

Med en skälvande sträng
av misstänksam olust
är upptäckten av ännu en vunnen dag
den belöning
som väver mattan
under vilken livets alla svårigheter
skyndsamt ska döljas

05 augusti, 2010

Att behöva skriva

Gammal sorg eller saknad är som dammpartiklar i själen, där ligger den som ett tunt lager över alla ytor. Petar du i den så ser du spåren efter fingertoppen, rör du dig hastigt över den så yr dammet upp.

Ibland kan en känsla eller händelse svepa in i själen som en vind. Beroende på rikting och styrka kan den ställa till med stor oreda och skymma sikten för allt annat. Du famlar i ett grått rum utan konturer, det svider i ögonen och munnen blir alldeles torr och oförmögen att tala. För att få ordning på livet igen behöver det städas. Att städa upp i gammal sorg handlar om att bearbeta, gå igenom ännu en gång, rensa bort det ovidkommande och ställa saknaden i relation till det som finns här och nu. Efter en stund lägger sig sorgen till rätta igen.

När jag skrev om att födas, rörde det upp mycket av min gamla sorg. Orden kom så lätt, vilket egentligen inte är konstigt eftersom jag har tänkt och funderat i många år, inte så mycket på själva födelsen men på vilken roll den har spelat i mitt liv. Orden är en så mäktig dammvippa som kan få ett dammlager att virvla upp, men orden kan också användas för att städa rent efter att känslorna hamnat i oordning. Det är det jag behöver göra idag.

Mina ord idag kanske inte bara ger mig den bearbetning av känslorna jag behöver, utan också ett svar till dem som har läst och undrat vad som låg bakom formuleringarna.


Jag föddes till döden
till min mammas sorg


Som mamma till det barn som dog i min mage vill jag gärna ge mitt barn en röst. Jag vill veta vad han skulle ha tänkt och tyckt om han hade fått vara med oss i livet. Det är en livslång sorg att inte få se sitt barn växa upp.

En av de första reflektioner jag gjorde när jag fick veta att mitt barn inte längre levde var att jag aldrig skulle få lära känna det. Mitt barn skulle aldrig få se dagens ljus och aldrig ligga i min famn. Så fel jag tänkte! Vi kände ju varandra sedan länge, i över ett halvt år hade hade jag känt hans mjuka rörelser och vänliga puffar. Dygnet runt hade vi tillsammans upplevt såväl sommar som höst och vinter och de drömmar om framtiden jag närde omslöt naturligtvis mitt barn och var en del av den näring han behövde för att växa.

Jag sjöng för mitt barn varje dag. Jag överförde känslan i min lyckliga tillvaro med rösten, med mitt blod, med min längtan. Min lyckliga stjärna hade lett mig mot en tillvaro som gav mig hopp om framtiden.


Jag föddes till livet
men inte som du ser det


Mitt barn hade redan dött när det föddes. Jag var fömodligen i chocktillstånd, för jag varken grät eller skrek. Allra helst hade jag velat att de skulle söva ner mig, plocka ut barnet, kasta bort det och låta mig gå vidare i livet. Vare sig motivet var medicinskt eller psykologiskt kunde jag inte påverka beslutet och förlossningen var okomplicerad om än långvarig.

En varm och mjuk bebis med slutna ögon lades på min mage efter födseln. Det var våran son som kommit till världen. Den mörka, grymma, eländiga, orättvisa världen.

Redan då började frågorna om vad som var meningen. Vad hade hänt? Hur hade det gått till? Och varför, varför, varför?

Hur kan man längta efter något man aldrig haft? Mitt liv var kvar som förut: samma man, samma hus, samma djur, samma vänner, samma jobb, samma trädgård, samma böcker i bokhyllan. Allt var sig likt på ytan men det var inte samma liv. I fortsättningen skulle varje dag levas med minnet av min pojke.


Jag föddes till mening
i min mammas liv


Hela min världsbild hade slagits i spillror. Jag fick långsamt försöka pussla ihop en meningsfull tillvaro igen. Det som hade hänt behövde få en plats i ett sammanhang som betydde något.

Länge, länge levde jag i föreställningen att allt hade varit mycket bättre om det inte hade hänt. Nu hade det hänt och det hade drabbat mig. Jag lärde mig acceptera detta och utvecklade min förmåga att känna tacksamhet över det jag har.

Minnet av min son är en del av livet. Jag har till slut även kommit att känna tacksamhet för detta. Utan att grämas över sorgens börda kan jag inse att jag inte hade varit den jag är idag om inte båda mina barn hade funnits i mitt liv, i mina tankar.

I backspegeln kan jag faktiskt se en mening i det fullständigt meningslösa.

03 augusti, 2010

Att födas

Jag föddes till döden
till min mammas sorg

För mig var dagens ljus
ett blodrött skimmer
filtrerat genom uterus hinnor
För mig var alla ljud
min mammas sånger
drömmar som slog i hjärtats takt

Jag föddes till livet
men inte som du ser det

För mig finns ingen tid
men oändliga spektra
fasetterade mot evigheten
För mig finns inget rum
men mammas längtan
drömmar om en mötesplats

Jag föddes till mening
i min mammas liv

För mig är verkligheten
ett skimrande väsen
närvarande i naturens färg
För mig är sinnevärlden
min mammas minnen
drömmar om universums allt

02 augusti, 2010

Begränsning

Gömd i skuggorna
av inbillade hinder
Instängd bakom höga murar
byggd av existensiella frågor
armerad med rädsla

Sikten skymd av fönsterluckor
reglade av någon utanför
Instängd bakom låsta dörrar
stängda av någon annan
bevakade av omgivningen

Glömd i ensamheten
mitt bland alla andra
Instängd i det egna livet
av de falska föreställningarna
de egna begränsningarna

01 augusti, 2010

Solen

Många skulle säkert kalla henne rädd. Oförmögen att lämna förhållandet med risk att bli ensam, känna sig övergiven och orolig för den då påtagliga verkligheten att själv behöva ta ansvar för sitt eget liv.

Det stod i nästan varenda relationsspalt, rädslan för att bryta upp var en generaliserande förklaring till alla problem och dåliga äktenskap. Men själv kände hon sig inte rädd. Det var inte hon som vek undan med blicken när en argumentation höll på att glida över i gräl. Det var inte hon som tvekade att ställa frågor och göra påståenden. I alla år hade hon varit övertygad om att hon var den starkare och säkrare. Hon visste att det var hennes initiativ som drev deras liv framåt.

Någon gång hade en tvivlande tanke dykit upp som ett litet vitt moln på hennes annars enfärgade sommarhimmel. Ett tanke med diffusa kanter i början men efterhand hade konturerna inte bara blivit klarare, de hade också blivit mörkare. Funderingarna kunde hålla henne vaken långt in på nätterna. Kanske hade de rätt, kunde det vara hon som var rädd. Hon vände och vred på händelser och samtal som ägt rum under dagarna och kunde kanske medge att hennes handlande kunde tolkas som rädsla.

Hon medgav för sig själv att det kunde vara en form av rädsla som drev henne att vara den starka i förhållandet. Ändå ville hon inte ge efter och kalla sig själv rädd. Hon ville absolut inte ge några relationsexperter erkännande för det som hon i alla år hade avfärdat som smått tramsigt. Att gå skilda vägar kunde knappast vara lösningen i ett äktenskap, bara för att någon skulle bevisa att rädslan skulle övervinnas.

Rädsleproblematiken och separationslösningen missade att ta hänsyn till det faktum att man faktiskt kunde trivas med vardagen även om det fanns orosmoln. Den bortsåg från de dagar när solen lyste över förhållandet. Själv var hon mycket medveten om vem som var solen i hennes liv, vem det var som kunde få dagen att stråla och kvällarna att bli magiska, den som kunde alstra och skänka värme. I hennes liv fanns en sol och hon visste att den fanns där även om den inte lyste varje dag.

29 juli, 2010

Mygg

Solen sjönk ihop till en oval strax ovan horisonten. Både himmel och fält skimrade i gulrosa nyanser och Johanna andades in den sköna kvällsluften. De långa skuggorna svalkade brisen och gjorde vistelsen utomhus till dagens höjdpunkt.

Vis av erfarenhet hade Johanna trätt myggnät över den bredbrättade halmhatten och noga vikit in kanterna under kragen innan hon gick ut i kvällen. Nu kunde hon njuta av den friska sommarluften utan att ständigt behöva veva armarna runt huvudet för att hålla de flygande blodslugarna borta. Myggens vibrerande vingslag hördes över gräshoppornas spel och lövkronornas prassel, men iförd sin skyddsutrustning kunde hon strunta i det välbekanta surret som vaknade varje kväll i skogskanten.

Med sekatören i högerhanden, bepansrad med trädgårdsvantar av mjukt skinn synade hon rosenbuskarna. Några rosor med anfrätta kronbad på grund av förmiddagens regnskur klipptes bort, annars fanns inget att ansa i de välskötta rabatterna. Hon stack in näsan bland honugsrosornas lockande doft.

Floret på den hemmagjorda mygghatten fastnade bland rosornas taggar och det krävdes en hel del tålamod att lirka loss den. Med bara en liten reva i skyddsnätet satte Johanna tillbaka hatten på huvudet och började arbetet med att vika in kanterna under kragen när hon upptäckte att det kliade väldigt mycket precis i hårfästet bakom ena örat.

25 juli, 2010

Tång

Vasst slem
Taggig gele
Flytande trassel
Stinkande tång

Levande klumpar
Glänsande bubblor
Brännande trådar
Giftiga maneter

Kantiga stenar
Bitande vind
Solen i moln
Vill åka hem

20 juli, 2010

Bokslut

För att kunna göra ett riktigt bokslut bör man arbeta aktivt under hela räkenskapsperioden och hela tiden vara medveten om att varje händelse påverkar det slutliga resultatet.

Visst går det att samla ihop sina kvitton när dagen är kommen och göra en sammanställning av vad som hänt, få en tabell som visar status, svart eller rött. Ett bättre sätt är att varje dag redovisa sina transaktioner, notera vilka konton som ska belastas och regelbundet läsa av ställningen. Det ger en bild av verkligheten och visar samtidigt åt vilket håll det rör sig, uppåt eller neråt. Genom att vara medveten och göra de vardagliga händelserna till kunskap ges möjligheten att agera när det behövs en förändring.

Håll koll på balansen! I balansräkningen kan framtiden spås. Med väl dokumenterade balansposter glöms inga fordringar bort, inga skulder förblir oreglerade med dyra efterräkningar som följd.

En del av bokslutet innebär att läsa av resultatet av vad som har hänt under en period. Det kan visa vinst eller förlust. Oavsett om det varit en bra eller dålig period är den stora vinsten med bokslutsdagen att den visar aktuell ställning, med möjlighet att dra slutsatser utifrån välgrundad information. Ett bra bokslut är ett avstamp inför framtiden, ett balanserat trampolinhopp där både längd och riktning kan kontrolleras. Utan bokslut traskar vardagen bara vidare.

19 juli, 2010

Att stå ut

Skinnet på ratten var blankslitet och skiftade i grönt nuförtiden. Han mindes när bilen var ny och allt inuti var blått. Då var bilen blå och livet skönt. Hur hade det blivit så här? När hade allt förändrats?

I backspegeln hängde teddytärningarna, gulnande av ålder men fulla av minnen. Han ville inte göra sig av med dem. Det skulle vara som att kasta ut barnen ur hans liv. Han mindes tjattret från baksätet när killarna åkte med. Tärningarna var det närmaste han kom pojkarna numera, kändes det som. Trots att han såg dem varje morgon så tyckte han inte längre att han kände dem. De där ynglingarna vid köksbordet, alltid nyklippta och välklädda, som sin mamma. De behandlade honom som en möbel som finns där och som man egentligen inte gillar men som man står ut med bara för att man inte ids slänga ut den. Nonchalerad av sina egna barn. När hade de försvunnit ur hans liv?

Han blev omkörd av en silvergrå bil och han hann aldrig se vad det var för märke innan den hade försvunnit långt framför honom. Allt försvinner från honom. Utom minnena. Eller? Hur är det egentligen, kan man lita på minnena? När bilen var ny, för femton år sedan, då var allt så bra. Han var själv ofta i centrum av allas uppmärksamhet, visst hade han varit det. Det hade känts så självklart då, men nu fick han känslan av att han bara hade varit ett verktyg för henne. Hon hade lett pojkarna i en dans runt honom och de hade skrattat och lekt. Visst hade hon skrattat. Men vad var det egentligen för skratt? Hade hon varit en häxa redan då?

Nej, han var säker på att han aldrig skulle blivit kär i en ond och elak kvinna. Hon hade blivit sådan. Det var säkert hans eget fel. Han hade skrattat åt henne. På den tiden trodde han nog att han hade skrattat med henne, men han hade upptäckt den där blicken som talade om att hon inte var road. Visst skrattade munnen i hennes ansikte, men ögonen blev stela och så fort hon hade fångat hans blick med sin så vek den av. Hon hade aldrig sagt något, men han visste.

Ändå hade han fortsatt att låtsas som ingenting och de hade fortsatt att sätta honom i centrum. Kanske var han en totempåle i deras familj. Hon ledde besvärjelsedansen och lärde omedvetet pojkarna att följa hennes mönster. Varför hade han inte sett något då? Om han hade sagt något eller gjort på något annat sätt så hade det kanske inte blivit så här. Han hade antagligen gjort henne elak. Om han bara hade förstått hur det skulle bli, så skulle han inte ha varit så egoistisk. Nu var det för sent.

Han var ensam på vägen och hade ökat hastigheten efter att ha blivit omkörd av den silvergrå. Mätaren visade på över hundra. Han kunde inte köra ifrån det här men han kunde gasa. Hans gamla Bluebird var inte slut ännu. Hans äktenskap var slut, men inte hans bil.

Han hade gjort henne elak. Det var hans eget fel att hon och pojkarna hade vänt sig ifrån honom. Om han hade tänkt mer på dem och frågat vad de tyckte och ville i stället för att ordna och fixa så skulle allt blivit annorlunda. När hade de börjat sluta med att ställa upp på hans villkor? Det kunde han inte komma ihåg. Han kunde inte heller komma ihåg när han började göra sig till för att få dem med sig. Men han kunde när som helst känna tomheten och besvikelsen inom sig när de inte gick med på hans förslag. Besvikelsen! Hur många år hade han inte stått ut med den känslan. Bitit ihop och kommit med nya förslag nästa dag, nästa helg, nästa år.

Sedan hade hans ork försvunnit. Eller var det glädjen? Det var som om hon hade stulit hans glädje och gömt den för honom. Det var efter att hon blivit elak. Hon såg ut att njuta av att se honom sådär avslagen. Det var väl skadeglädje, nu var det hennes tur att vara glad. Hon hade massor med saker på gång jämt. Varför ville hon inte ha med honom? Han hade ju alltid velat ha med henne då, förr när han var den som ledde familjen. Då när han hade lust och glädje och iver att göra saker tillsammans. Om hon nu inte hade gillat att han var i centrum, så behövde hon väl inte utesluta honom helt nu?

Varför uteslöt hon honom? Varför? Hon vägrade svara när han frågade. Felet var säkert hans, men varför hade han inte fått veta vad han gjorde för fel? Hon hade tagit kontakt med en advokat. Hur hade det kunnat bli så här? Han hade börjat gråta när hon sa det. Det hade verkligen runnit tårar från hans ögon.

Han kände hur det brände bakom ögonen igen, när han tänkte på hur han faktiskt hade gråtit. Det var mer än han kunde stå ut med, hon hade fått honom att gråta som ett barn. Skammen drev honom att trycka ytterligare på gaspedalen. Vägen tycktes smalna av framför honom och där borta var den skarpa kurvan strax innan bergväggen.

18 juli, 2010

Något akut

Sanni lutade sig framåt över köksbordet med ett hårt grepp om bordskanten. "Jag måste ju vara där, fattar du inte det?"

"Nej, jag fattar inte hur det kan vara nödvändigt. Det måste ju finnas andra som kan ställa upp för en gångs skull?"

"Åååhhh! Du fattar ju inget!" Hon kastade sig bakåt och sköt ifrån så att stolen flyttade sig nära en halv meter från bordet. Det skrapande ljudet överröstade nästan Sannis stönande.

"Men vi har ju bjudit hit Biggan och Torbjörn ikväll. Tycker du inte att det skulle vara kul att träffa dem? Det var ju så länge sedan."

"Jo, det är klart jag vill träffa dem. Men jag måste vara på Kulan i kväll. Det är ingen annan som kan kiosken. Jag har nycklarna också."

"Nycklarna hade du ju kunnat lämna till någon annan redan igår. Du visste ju att de skulle komma. Jag har ju sagt det."

"Ååhhh, vad du tjatar!" suckade Sanni och gick mot hallen. När hennes mamma inte längre kunde se henne tillade hon så lågt att endast hallbetjänten kunde höra henne, "Du kunde ju ha påminnt lite tidigare. Nu är det ju försent."

"Snälla Sanni, du kan väl prata med någon annan och be dem ta över? Sedan kan du ju komma hem efter en stund."

"Jag måste vara där! Det är ingen annan som kan kiosken. Fattar du inte, det kan ju hända något akut."

"Akut? I gymmets kiosk? Sanni? ...Sanni?"

05 juli, 2010

Att tolerera

Lägger band på känslorna
breda, tunga, vävda juteband
täcker de framväxande, skälvande,
vibrerande tankarna

Biter ihop
håller fast kommentarer
orden stramar som sura citronskivor
innanför kinderna

Låter udda vara jämnt
för den här gångens skull
Den här gången också
Varenda gång
Jämt

När sedan tiden tagit udden av ilskan
och du har tolererat tillräckligt
När erfarenheten givit insikt
har obehaget av att tolerera
kanske obermärkt övergått i tolerans

01 juli, 2010

Att famla

Med korta steg utan att egentligen lyfta fötterna söker hon sig fram, rädd att något ska finnas där i mörkret. Hon fasar för att stöta emot något okänt eller främmande med någon del av kroppen, fötter, knän eller armbågar. Det kryper och stramar i de fuktiga handflatorna, som ska skydda eller i alla fall signalera om något kommer ivägen.

Hon lyssnar. Är det någon där? Det knäpper till. Någonstans tycker hon sig höra ett brummande ljud. Är det något där? Inbillar hon sig? Hon stannar upp, blundar och upptäcker att mörkret var svartare än blindheten. Skuggor flackar innanför hennes ögonlock. Hon ser dem, vet att de inte är på riktigt men tänker att kanske är det konturerna av det okända som visar sig för henne ändå.

30 juni, 2010

Att njuta

Solen bränner. Hettan kryper under huden och hon kan nästan känna hur pigmenten i huden spricker upp och ger den färg som hon längtat efter så länge. I flera dagar har solen bara strålat och inte ett moln har skymtat. Himlen är ljus, lika mild som hon är till sinnet och lika ljus som hennes skinn har varit fram tills nu.

Det är i sommaren och i värmen som hon trivs. Det är en makalös otur att just hon skulle födas i det här kalla, gråa landet. Hon som älskar värmen. Dyrkar solen. Avgudar gyllenbruna kroppar.

Hon ryser av välbehag när hon vänder huvudet till höger och ser på den fulländade männsikan som ligger bredvid henne. Utsträckt på ett cremegult badlakan framträder konturerna av den älskade kroppen. Avslappnad, liggande på mage med händerna instuckna under pannan bildas en liten skål vid ovanför skulderbladet. Längs ryggen en skugga i den mörka huden där ryggraden, varsamt rundad, döljs under baddräktens rosa mönster. Långa ben, helt utsträckta, fötterna vilar blygt nära varandra.

En dag till på stranden och hon kommer att känna sig närmare, känna sig hel. Få bort känslan av att vara en annan, en olik, den bleka.

I stället för den hårda kontrasten när vinterblek europeisk hy möter den varma, mörka, från födseln perfekta bruna, kommer hon att känna harmonierna när nyanserna går varandra till mötes. I morgon kväll kommer de inte att spraka och blixtra. I morgon kommer de att skimra och glittra.

Snart har solen hjälp dem att bli ett perfekt par, där inget längre finns kvar som kan hindra dem att smälta ihop till en enda njutningsfull enhet.

25 juni, 2010

Att hitta

Uptown
Downtown
Crosstown
There is only three directions
in the big apple

Ändå så svårt att hitta
i en labyrint av skyskrapor
höga hus och raka gator


Samma butiker,
samma gula taxibilar
samma mängd av människor
överallt, hela tiden

Guldkornen är lika svåra
att finna här som i Klondike
när man letar på måfå

Pärlorna hittar man
i samtal och guideböcker
platser som måste ses

Notera i minnet
nummer och gata
sen är det bara att gå

15 juni, 2010

Något tjejigt

Vi ska shoppa i New York
utan tjafs och utan bråk

Vi ska kika på Manhattan
och hålla humöret på mattan

Vi ska handla på Macys
där vi om rea fått nys

Vi ska le åt Frihetsgudinnan
som vore hon bästa väninnan

Vi ska vara borta ett litet tag
min älskade dotter och jag

01 juni, 2010

En signal

Klingande och genomträngande
eller skärande, öronbedövande
kanske spelande radiomusik
med stigande volym
att vakna är lätt

En lampa som tänds
en smekande hand
kanske snooza en stund
utan att somna om
att vakna går lätt

Värmen under täcket
kalla golv och kyliga rum
mörka vrår
och tankar som går
att vara vaken är svårt

24 maj, 2010

Något sårbart

Så lätt och enkelt det hade varit att stiga upp ur sängen på morgonen. I kylskåpet stod en oöppnad förpackning med a-fil och i frysen fanns frallor, bara att tina. Mätt, klev hon sedan in i duschen och sköljde av sig det sista av nattens sömnighet. Handdukarna hängde på sin plats och de var torra och luktade inbjudande med sin doft av äppelblom. Barnen hade borstat tänderna utan att hon behövde påminna dem och med väskorna på ryggen hade de gått iväg i god tid för att hinna till skolan. Ja hela morgonen bara fungerade, rann på som en bäck som obemärkt flyter förbi både stenar och andra hinder, ljudlöst, okomplicerat.

Egentligen var hon ju en toppenmamma som hade fostrat så välartade barn. En sån här morgon kunde hon inte alls förstå varför det inte alltid fungerade.

Det var ju inte många dagar sedan det var fullständigt kaos i lägenheten innan barnen var ivägskickade och hon själv släpade sig iväg till bussen, utan att ha hunnit med varken frukost eller dusch och med hela sitt inre i uppror. De dagarna fungerade det aldrig på jobbet heller. Då gjorde hon ofta enkla och pinsamma misstag om hon överhuvud taget klarade av att slutföra en uppgift. Många gånger fick hon skylla på att hon inte hade hunnit färdigt. Ofta kunde hon få förståelse om hon klagade på att hon hela tiden blev avbruten av telefon, tur att ingen kunde kontrollera hur mycket, eller rättare sagt litet, det verkligen ringde på hennes kontor.

Morgnar kunde förstöra en hel dag. Om något av barnen vaknade på fel sida så drogs de alla med i den sura, stinkande grinighetsströmmen och så började bråken utan att hon någon gång kunde sätta fingret på vad det var som egentligen orsakade alltihop. Hade hon kunnat se vad som orsakade bråken hade hon ju kunnat handla och förebygga utbrotten, men det var fullständigt omöjligt att förespå barnens och, måste hon erkänna, sitt eget morgonhumör.

11 maj, 2010

Ekonomiskt lättsinne

Första gången jag räknade fel på en miljon, trodde jag att jag skulle få sparken om någon upptäckte vad jag hade gjort. Med en ångest som glödde insidan av huden gick jag hem och avvaktade en sömnlös natt. Trots att jag inte ville tänka på minustecknet som jag hade glömt bort så återkom siffrorna om och om igen till medvetandets yta. Någon timma före gryningen slumrade jag väl till i alla fall, för när jag gick upp så kände jag mig ganska pigg och beslutade mig för att ta tjuren vid hornen och erkänna det första jag gjorde på morgonen.

Men som det brukar vara på en hektisk ekonomiavdelning i bokslutstider, så gick dagen med alla uppgifter som skulle fram och när jag åter satt i bilen insåg jag att varken jag eller någon annan hade reflekterat över den extra miljonen i kursförluster som jag hade bokfört.

Medveten om att det inte var några pengar som skulle betalas ut, lät jag felet bero och noterade generat, ensam på mitt kontor några månader senare, att den reserverade kursförlusten hux flux hade realiserats i en kursvinst.

Senare i min karriär har miljonerna radats upp, den ena efter den andra och de är inte så märkvärdiga längre. Vi kalkylerar med en felmarginal på tjugo miljoner när vi budgeterar och med tio miljoner när vi kontrollerar likviditetsbehovet. Däremot vill jag vara lite noggrannare när jag bestämmer värdet på lagret varje månadsskifte, då ger jag mig inte förrän jag har förklarat differenser ner till hundra tusen.

Denna lättsinniga inställning till miljonerna ska inte ses som ett tecken på slarv eller okunskap. Det handlar om procent, faktum är att en miljon på jobbet är proportionellt lika liten som en hundring i min plånbok. På jobbet är det ju heller inte riktiga pengar jag håller på med. Min uppgift är inte att använda pengar, utan att försöka beskriva var pengarna för tillfället befinner sig i vinstmakeriet. Då spelar det mindre roll om miljonen representerar en summa på banken eller en kartong på lagret. Som vi brukar säga när vi upptäcker ett fel, det är tur att man inte är hjärnkirurg.

10 maj, 2010

Att tygla humöret

Ett ont öga, bakåtstrukan öron och en huvudrörelse som om hon var en orm, inte en häst. "God middag på dig också, gumman", sade jag och lyfte handen mot hennes panna. Lät fingrarna föra undan pannluggen och smekte henne sedan med handflatan över den vita stjärnan och ut över den mjuka huden ovanför ögonen. Strök över ganaschen och flyttade sedan upp handen mot öronen och kliade lite försiktigt bakom dem och i nacken. Då hade hästen redan slutit ögonlocken till hälften och stod bara och njöt.

Humöret svängde tillbaka till bitskhet när jag borstade bort lera under magen, för att lika snabbt bli änglalikt avslappnat när borsten strök över länden och ner över bakbenen.

Men värre än att känna en hård borste mot sin kittliga buk är att få sadeln fastspänd under magen. Hästar har utvecklat en metod att suga in hundra liter luft i lungorna och sedan hålla kvar den trots att de fortsätter att andas. Sadelgjorden går inte runt, förrän man lossat några hål på andra sidan så att man får en centimeter till godo. Under tiden jag trixar och kämpar med att få läderremmarna genom spännena, klapprar hästtänder i luften. Utfall och onda blickar försöker förmå mig att låta bli. Kanske har det lyckats med någon, någon gång, eftersom hon envisas att bita och hugga i luften. Men den här gången får hon mig varken rädd eller ur humör. Jag har lärt mig att det bara är ett spel och att bli arg på hästen skulle bara göra proceduren svårare.

Ett par minuter efter att sadelngjorden är spänd pyser luften ut. En promenad ut till ridbanan och sadeln måste spännas ordentligt för att inte åka runt när man ska sitta upp. Väl uppe i sadeln gäller det att hålla ett stadigt tag i tyglarna. En häst som visar glädje kan vara svårare att tygla än den som är sur och grinig.

Önskar att det hade gällt även för människor runt omkring mig.

27 april, 2010

Att sakna bekräftelse

Ingen telefonsignal, ingen som knackar på ytterdörren. Just idag skulle det varit roligt om någon hade gett ett litet livstecken ifrån sig. Visst borde man ha ringt själv och frågat hur de mår, visst borde man slängt iväg ett sms emellanåt och berättat vad som pågår. Men det kommer så mycket emellan, jobba, träna, skjutsa, laga mat, diska, dammsuga, tvätta.

Blir det sedan en timme över, då är det så skönt att bara lägga sig i soffan och slå upp en bok och bara släppa den här världen. En timme i soffan som - erkännes - faktiskt kan bli både tre och fyra. För att inte tala om tiden framför datorn, som dränker alla dåliga sociala samveten när tiden rinner iväg.

Inga telefonsamtal, bara ett grattiskort på posten igår. Den sedan många år envisa strategin att försöka smita undan födelsedagsfirande tycks ha lyckats, lite bättre än väntat till och med.

25 april, 2010

Att möta sanningen

Sanningen fanns där
som en skugga
omöjlig att se
i solens bländande sken

Vissheten följde
i fotspåren
omöjlig att höra
så hänsynsfullt smygande

Kanhända
hon kände
ett varsel
små styng
av oro
men ändå
blev valet
att gå
se framåt
mot målet

Kunskapen hann ikapp
och förbi
omöjlig att hindra
när kvällen döljer vägen

Sanningen möter hon
när skuggorna
inte längre kan ses
och natten fylls av regn

14 april, 2010

Att komma på fötter

Åratal av ångest
månader utan pengar
dagar utan mat
nätter utan sömn

Stunder med panik
många svåra beslut
otaliga lån
eviga drömmar

Blodpuddig på bordet
sockrad lingonsylt

Falukorv till helgen
som legat i frysen
där frosten bygger på
för var dag som går

Ögonblickets önskan
köper en lott

Skrapar direkt
oturens tårar
stillas med vilja
och en suck av trötthet

Knyter skorna
väljer att springa
bort
fort
tills kraften kommer tillbaka

10 april, 2010

Det bästa som hänt de senaste 100 dagarna

Hundra dagar in på det nya året har många bra saker hänt. Nya prylar och kläder har handlats, det känns bra att kunna shoppa utan att behöva fundera på om pengarna ska räcka till. Nya kollegor har gjort att jobbet nu känns riktigt inspererande och det är med en glädje i stället för pliktkänsla jag stämplar in på morgnarna nu. Nöjd på jobbet gör avslappnad fritid och vintern som varit så fin och vacker har gett många höjdpunkter men något av det bästa måste ändå vara när snön smälte och vårblommorna stod där i knopp, redo att slå ut.

Känslorna som strömmar genom kroppen när blommorna öppnar sig är lika milda och sköna som när ditt barns leende riktas mot dig. De varma strålarna från solen tävlar med den varma ömhet som spirar när familjen sitter tillsammans och träffar gemenskapens kärna. Det bästa är att vi är tillsammans.

Det bästa som hänt de senaste hundra dagarna händer nu. Efter alla år har livet blivit så enkelt att det är i stunden livet är som bäst. Även i konflikter med familjen, i problem med jobbet eller när saker går sönder och inte fungerar som de ska är det inte svårt att stanna upp och tänka att det är så här det är.

Jag vill ha ett liv som går på räls. Min högsta önskan är att få gå en jämn och slät väg utan motgångar, men faktum är accepterat och då är det inte längre så svårt att ta sig genom en kämpig dag. I morgon skiner solen igen.

09 april, 2010

Att skapa med händerna

Söndriga naglar och såriga knogar, rispor på armarna och kanske valkar i handflatorna, det får den som skapar med händerna. Sköra naglar bryts, spröda naglar spricker och går av när fingertopparna ivrigt letar efter ett handgrepp. Skinnet på knogarna såras om trånga skrymslen måste undersökas. Smärtan känns inte direkt, av någon underlig anledning. Det är först när jobbet är avslutat som såren och de fläkta naglarna upptäcks. Och när man väl blivit medveten om skråmor och småsår då svider det som om blicken var citronsaft som trängde in under skinnet.

Medan läkningen pågår får skaparkraften ligga på hyllan. Blicken söker efter sårskorpan och fingertopparna vandrar ofta över andra handens brustna och ojämna nagelkanter och tanken fokuserar på händernas fysik i stället för att minnas det arbete som gjorts. En morgon när fingertopparnas omedvetna besiktning inte finner de väntade skavankerna är såren plötsligt bortglömda, raderade ur minnet och kommer inte fram förrän tanken tar en lov över problemet med de aldrig färdiggjorda jobben. Varför inte göra klart en sak när man väl har börjat?

08 april, 2010

Något efterlängtat

Som solen bryter fram genom gråtunga moln
när fjärilar dansar över ångande tuvor
i den djupa, självklara doften av regn
när luften smakar av himlens alla rena dagar

så minns hon dig i drömmarnas skugga

Ett avtryck i sanden, en kontur att följa
att återuppbygga en kropp, en själ, ett minne
av värmen som strålade, av glädjen som spreds
ett minne att bära, tills vi ses
i morgon

24 mars, 2010

Temperament

I ena stunden skrattande, dansande, stålande men plötsligt rasande, skrikande och vrålande. Ett litet missöde, ett snedsteg och ingenting fungerar. Ingenting, det som varit bra finns inte kvar. Något störde, förmodligen någon, det är alltid någon annans fel. Den som kom in genom dörren eller den som pratade i radion, kanske var det mattans fel eller stolsbenet som stod ivägen men troligtvis var det ditt fel. Om du fanns i närheten, om du rörde dig eller om någon hörde dig.

Alltid så go och så glad, utom när något går fel. Då kommer ilskan, den rosenröda, genomskinliga vreden som inte kan hejdas. När hela världen går emot, även om det knappast syns. Frustrationen när det inte går som planerat, när det oväntat går galet, när något inte blir perfekt. Då rinner anklagelserna fram som vårfloden borta vid grannens. Varför? Du kunde väl! Måste du alltid göra så där?

En dörr som smäller igen. En borste som kommer flygande. Stolar välter och kläder kastas när något går emot. Porslinet spricker när koppens botten slås i bordskivan om något sagts som kan tolkas som kritik. Glassplitter i hela köket om hungern tagit sitt strupgrepp. Och jättekramen efteråt när maten var så god, så god.

Hjälpsamhetens yra och skimrande solsken när lyckans fé går förbi. Allt är så bra och allt går så lätt. Det är så skönt att alltid vara bäst.

16 mars, 2010

En solklar seger

Vinterns blåa färger spred ett skimrande ljus över kullarna som hon betraktade ifrån fönstret på tredje våningen. Solen höll på att gå ner bakom byggnaden och eftermiddagens strålar reflekterades i alla miljoner snökristaller som vilade i trädens kronor.

När hennes blick vandrade från fönstret till det nyfödda barnet som låg nerbäddat i en av sjukhusets barnsängar, följde de glittrande reflexerna med blicken och hon såg barnet genom en guldskimrande hinna. Hon sträckte fram handen och kände försiktigt med fingertopparna på barnets kind. Hennes eget barn.

Hennes alldeles eget levande barn. För bara några timmar sedan hade hon fått återuppleva känslan av att få en varm, nyfödd kropp lagd på sin mage. Första gången, då för tre år sedan, hade hon blivit förvånad över värmen hon hade känt. Hon visste att hennes barn redan var dött och ändå hade hon känt så stark värme från dess kropp när barnmorskan lade barnet på hennes mage. Den här gången hade hon knappt reagerat över värmen, så trött och omtumlad hade hon varit när barnet väl var fött och hon hört dess upprörda skrik i den kalla luften.

Det var så mycket. Det var så många människor. Det var så ljust. Det var så många ljud. Sinnena hann inte med att ta in allt på en gång och det var först när de blivit ensamma som hon kom att tänka på och jämföra med den första gången.

Då hade hon dragit nitlotten. Den där lotten som bara en på tusen drar, den osannolika oturen att det inte går bra. Hon hade fått uppleva det som alla blivande mammor bävar för, som alla tror de kan förbereda sig för genom att skrockfullt säga att de ingenting tar för givet, men som inte går att vara förberedd på. Det hade hon lärt sig då. Det visste hon nu.

Hon vågade röra vid barnets huvud igen, smekte de guldgula hårstråna som nästan kunde ses som en gloria. Det var ett mirakel att hon stod där nu. Hur många gånger hade hon tvivlat, gett upp hoppet och svurit att hon aldrig skulle skaffa något mer barn? Och sedan, när hon ändå blivit gravid igen hade hon fått kämpa varje dag för att behålla förståndet. Hon hade börjat varje dag med att försöka övertala sig själv att det skulle gå bra. Det här var en nytt barn, ett nytt liv, en ny chans till livet.

På dagarna hade hon hållit huvudet högt och tårarna inombords. Varje fråga var som ett knivhugg. Alla kommentarer rev och slet i hennes oläkta sår. Men hon hade stått ut, hon hade bitit ihop och kämpat, tagit nya, djupa, smärtande andetag för hon visste att det enda hon kunde göra var att ge barnet näring och syre. Varje kväll hade hon sedan bett. Hon bad om mirakel, om förlåtelse, om frid och om ett nytt liv.

Alla krafter hade dragit henne neråt, men hon hade inte gett efter. Hon hade kämpat och slitit utan att ha en aning om ifall det fanns något mål att sträva mot. Cellerna i hennes kropp kände inte något annat än erfarenheten. Rädslan trycktes ner med alla medel och om det fanns någon kraft kvar hade hon använt den till att drömma om att hennes lyckliga stjärna skulle hitta henne igen. Om hon fick hjälp, hade hon tänkt, skulle hon kanske kunna vinna kampen mot sorgen.

En solkatt letade sig in genom fönstret och lade sitt öga i barnets bädd. Ett svagt gny hördes när den lilla rörde på huvudet. Hon log och insåg att här började hennes nya liv.

09 mars, 2010

Att vara förmögen

Den förlamade är oförmögen att röra sig
men du har möjligheten att ge en hjälpande hand

Den döve är oförmögen att höra en sång
men du har förmågan att kunna skilja tonerna åt

Den blinde är oförmögen att se dina ögons mening
men du har förmånen att uppleva världens färger

Den stumme är oförmögen att tala
men saknar inte förmågan att kommunicera

Den fattige är oförmögen att köpa saker och ting
men kan ändå vara rik på upplevelser och känslor

Den rike kan vara förmögen på pengar
men blir inte lycklig förrän han förmår hitta sin sinnesro

03 mars, 2010

Attraktion

På radion idag berättade Täppas
om hur känslorna började växa
och lusten att kela och kyssas
ofta kom över honom i snabbköpet
mellan hundmaten och frysdisken

På teven igår visades dating in the dark
där unga människor möts
men utan att ses
deras blindhet är inte för evigt
för till finalen tänds ljuset igen

Känslor väcks när människor möts
av nyfikenhet, utan vilja eller tvång
vi behöver inte se varandra
vi måste bara känna oss fram
vara lyhörda för den spänning som finns

14 februari, 2010

Förälskelse

I en cyklon av känslor
sveper dagarna genom tiden
en sekund oändlig
en eon ett ögonblick
väntan är outhärdlig
ändå oemotståndlig

Ett möte mitt i stormen
i en tromb som innesluter lugnet
virvlande förväntan
förväntansfull stillhet
saknaden är fasansfull
ändå befriande

11 februari, 2010

Muskler

Visa din styrka
visa dina muskler
känn kraften
urberg splittras av glödhet lava

Lita på känslan
lita på viljan
känn kraften
kalksten vittrar under kyliga vågor

Använd ditt mod
använd dina muskler
fånga känslorna
stalakmiter står kvar i grottans djup

09 februari, 2010

En skattkarta

Om det funnes en karta
en vägbeskrivning
med instruktioner och anvisningar

en bild som talar
markerar de vandringsbara stigar
som alla leder till krysset
det snedställda korset

Önskan är innerligt stor
efter vägledning
till den glittrande, värdefulla skatten
vid regnbågens fot

en röst som viskar
vid varje vägskäl tålmodigt förklarande
hur hinder inte undviks
hur motgångar tacklas
hur svårigheter genomlevs

att omvägen är ett fulländat alternativ
med storslagna vyer och innerliga möten
broar över djupa klyftor
räcken längs med hisnande avgrunder
vita skimrande stenar under Lunas vakande blick
flammande eldar att mildra nätternas kyla
porlande källvatten att släcka törstande dagar

Om det funnes en karta
över alla vägar
över alla val
över alla möjligheter
skulle ingen våga gå på nya stigar

07 februari, 2010

Något dyrt

Solen står stilla
björken speglas i lila
Molnen rasar fram
solskenet fångas i en ram
Upplevelsen är läcker
solstrålar som leker
Skuggan synes flytta
över snötäckets gnistrande yta

Tiden stannar upp
svindel vid jättarnas stup
Känslan av att sväva bort
frihet som värde är stort

06 februari, 2010

Att slippa

Jag känner en person som jag ofta tänker på som lat, därför att han nästan aldrig får något gjort. När andra jobbar tittar han gärna på. Han rör sig tillräckligt mycket för att man inte ska kunna anklaga honom för att sitta stilla, ändå är det så tydligt när dagen är slut att just han var den som åstadkom minst.

När andra pratar har han ofta synpunkter och gör inlägg om både det ena och det andra. Han vet hur saker ska göras. Han har ofta varit med om det förut och han är ivrig att dela med sig av sina erfarenheter. Efter diskussionen ska tankarna omsättas i praktiken och något ska byggas, flyttas eller ändras, då har den här personen ett viktigt ärende som måste uträttas direkt.

Efter uträttat ärende vill han vara med och få saker gjorda. Då är ju alla viktiga roller bemannade och kvar finns bara plats för åskådaren, påhejaren. Det är där han så lätt smiter in i bredvidsittarrollen och undgår kritik för att han inte får något gjort. Inte kan någon i gruppen begära att han ska ta över deras uppgifter? Det skulle ju vara att nedvärdera deras arbete, de som gör ett så ruskigt bra jobb.

Om någon vill ta en paus och ber honom ta över en stund, så hoppar han gladeligen upp och tar verktygen i sin hand. Sedan säger han: "tala bara om vad jag ska göra". Han menar att han oavsiktligt kan förstöra något om han inte får tydliga instruktioner om vad som redan har gjorts, i vilken ordning saker ska göras framöver och vad och hur han ska fortsätta arbetet. Vem kan bli arg på den som är så noggrann med att det ska bli rätt?

Jag blir arg! Men inte förrän jag kommer hem och hans beteende har sjunkit in i mitt medvetande. När jag utan att fundera över det, plötsligt inser vad det är han håller på med. Jag blir irriterad över att han ständigt slipper undan, fast han är där. Han har en strategi som gör att ingen kan anklaga honom för att vara lat, trots att han alltid är den som gör minst.

Jag blir också arg på mig själv, när jag inte kan hantera min irritation. Den går ut över familj och vänner, när jag egentligen skulle konfrontera honom. Berätta för honom hur oacceptabelt hans beteende egentligen är. Jag blir arg för att ingen annan ser detta. Är det bara jag som ser det?

Både känslor och tankar är ofta upptagna i flera dagar av irritationen efter att jag har träffat honom. Orättvisan är det som stör mig, att han alltid slipper så enkelt undan och att alla runt omkring låter det ske. Jag tror flera runt omkring har samma känslor, men ingen av oss vet hur vi ska bära oss åt för att ändra på det som sker.

Efter vårt sista möte slog mig plötsligt en tanke; kanske är han inte alls lat, kanske är han bara okunnig och inkompetent. Det skulle förklara varför han smiter undan och aldrig själv tar initiativ till något. Lite småskrattande medger jag för mig själv att det faktiskt är ganska beundransvärt att ha lyckats dölja en oförmåga under den oförargliga lättjans skynke.

Nu hoppas jag få slippa irritation och ilska över hans sätt i fortsättningen. Om min insikt är rätt, kan vi kanske mötas på en helt annan nivå, där han ska uppmuntras att själv utföra saker från början till slut.

30 januari, 2010

Att utveckla

Ord som strömmar
meningar utan mening
tankar i former sällan framställda
tal utan hämningar
språk mellan människor
som en flugfiskelina en dimmig morgon
letar i blindo efter en sammetslen yta

Känslor växer
förståelsen kryper fram
lägger sig mjukt runt orden
önskningar slår in
planer sätts i verket
världen växer runt den vrå där argumenten föds
avståndet krymper till ett ögonblick
där allt känns rätt

27 januari, 2010

Att vara insnöad

Blåsten hörs dåna i skorstensmuren. En och annan snöflinga letar sig ner i pipan och ångar bort i eldens varma rökångor. Ovan taket drar och sliter vinden i snön, så hårt att man förundras över att någon enda av de vita, dunlätta flingorna ändå når ner till marken till slut. De täcker marken och de fyller luften. Trots att vinden lyfter snön och flyttar den i en rasande hastighet, lägger sig ändå ett täcke över marken av all den massa som väller fram.

Timme efter timme, natten igenom, skakar fönstren och väggarna vibrerar i stormbyarna. Kylan kryper längs väggarna och flyter ut över de nakna golvplankorna. Uppe i sängarna är duntäckena svepta runt oroliga kroppar. "Håller fönstren?" "Hur långt når tallen om den faller?" "Vilket håll blåser det åt egentligen?" I den oroliga halvslummern varvas frågorna med korta perioder av svart sömn, som abrupt avbryts när rutorna skallrar till igen. "Inga krossade fönster ännu." "Såklart tallen står kvar, den har klarat många stormar förut."

I nästa uppvaknande är det svart. Klockradions röda siffror, som vid senaste blicken visade 02:27, är nu osynliga. Strömavbrottet ger den genomträngande iskylan nu nästan fri passage genom väggen, inga element som motarbetar minusgraderna. Braskaminen är fortfarande varm. I en ficklampas sken tänds en ny brasa, ett bloss i natten för att hålla stormen utanför människans lya. Markeringen som säger att vi klarar oss igenom det här. Vedkorgen är snart tom. Det är inte mer än 75 meter till vedboden, ändå är det för långt att gå. I mörkret, i stormen stannar man inne.

Det är först i gryningen man kan avgöra vidden av stormens härjningar. Då visar sig svaret på frågan om man är insnöad eller inte. Om drivorna som packats ihop under natten blivit så hårda att snöslungan inte orkar tugga sig igenom dem. Hur många minuter eller timmar det kommer att ta för att komma fram till och få upp garageporten. Hur många kronor man förlorar för att man inte kommer till jobbet.

21 januari, 2010

Andnöd

Fredag:
- Det är lite lite fostervatten. Du får nog inte gå längre än en vecka till.

Lördag:
- Doktorn tittade på CTG-kurvan och det såg så bra ut, så hon behöver inte undersöka dig idag. Du behöver inte komma in i morgon heller, du hade ju återbesökstid på måndag morgon.

Söndag:
- Konstigt, varje gång jag känner en rörelse så kommer det en sammandragning. Undrar om det är värkarbetet som har börjat?

Måndag:
- Tyvärr. Det går inte att upptäcka några hjärtljud.

Tisdag:
- Han ser ut som om han sover.

Onsdag:
- Det gör så ont att bara andas. Vad ska jag ta mig till?


(Idag är det exakt 18 år sedan min pojke föddes. Att tänka tillbaka på dödelsedagen är fortfarande smärtsamt.)

19 januari, 2010

Det bästa som hände igår

"Bibbedibibbedibip" "Bibbedibibbedibip"

I microns display lyste de digitala siffrorna: 20:34.

"Bibbedibibbedibip"

Ett ljupt andetag och sedan tryckte jag in knappen med den gröna luren.

"Jaa, det är Lotta." Min röst bar förvånansvärt nog efter att ha väntat på det telefonsamtalet i två timmar.

"Hejsan, det här var Anders Karlsson från Blå Stjärnans djursjukhus."

"Hej," svarade jag och väntade på vad veterinären hade att säga. Det var säkert tyst i en sekund, sedan var jag tvungen att fråga "hur är det med vår lilla Skrutt?"

Den sekunden, så kort att man inte hinner tänka en klar tanke, ändå hinner känslorna rasa runt i hela kroppen. Oron for som en skottspole mellan nervtrådarna. Hoppet rusade runt som en cyklist i en velodrom. Glädjen över att telefonsamtalet kom till slut hettade i kinderna. Förvåningen över att han inte självmant hade börjat berätta var som ett stort tomt hål i magen, där det fruktade svaret ekade fram och tillbaka, outtalat men ändå så tydligt i klangen. En sekund bara och pessimismen tar sitt stryptag om luftstrupen och andningen upphör.

"Din kanin mår bra. Han har vaknat ur narkosen och allt är som det ska vara."

Därefter berättade veterinären att han filat bort några små taggar på kaninens tänder. Vi skulle få komma och hämta honom med en gång så att han fick vakna upp och vila i lugn och ro, utan den stress som den ovana miljön ger. Det är stressen i samband med narkos som är det farligaste för en liten, känslig varelse som en kanin.

Jag satte mig i bilen, kände efter att plånboken låg i handväskan och åkte iväg tillsammans med min dotter, kaninens egentliga matte. När vi kom fram låg lilla Skrutt i sin transportbur och såg alldeles förskräckligt trött och tufsig ut. Trots att han var alldeles omtöcknad av narkosen lyfte han på huvudet och puffade på mattes hand när hon sträckte fram den för att hälsa.

Den lilla varelsen visade att han kände igen oss. Den känslan, att få bekräftelse på att vi hör ihop, stärkte övertygelsen att det visst var värt det. Tvåtusen kronor är väl ingenting i jämförelse med ett ögonblick av total samhörighet, lyckan av att vara både beroende och behövd. En liten stund då allting runt omkring blir oviktigt och närvaron i det nuvarande ögonblicket är den tideräkning som gäller i det privata universum som är bara ditt eget.

18 januari, 2010

Att halka efter

Först får flickorna stå vid sidan och vänta medan fröken ägnar sig åt pojkarna. De är ju inte elaka, bara busiga. Flickorna fnittrar åt dem ibland, men oftast suckar de och himlar med ögonen.

Sedan står tjejerna, ensamma eller i grupp, och beundrar atletiska unga män som visar sig på styva linan var de än gör sin balansakt. Det är kanske medfött eller inlärt, men mönstret känns väl igen ända från tiden på dagisgården.

Efter den fantastiska balen, när de gick uppför trappan bredvid varandra som de jämlikar åren i skolan hamrat in i deras minne att de faktiskt är, ska de konkurrera om jobbet. Det är oklart varför hon valdes att få tjänsten, deras meriter var ju likvärdiga, men det gör inte hennes tacksamhet mindre. Tänk att hon fick platsen före en man. Det bevisar väl att det jämlika samhället faktiskt har etablerats.

Tacksamheten får hennes kinder att rodna när chefen erbjuder henne en månadslön som var lite lägre än hon hade räknat med. Han lovade ju att det skulle bli en rejäl höjning så fort hon visat vad hon går för. Årets lönerevision till våren får hon dock inte vara med på.

De bytte chef. Det är dåliga tider. Alla muntliga löften borde ha skrivits ner. Hon kan inte tro att det är på grund av en dålig insats hon fortfarande har så låg lön. Hon kämpar och kämpar, men kan inte med att klaga. Det är ju lika för alla.

Det är också lika härligt för alla som får uppleva lyckan att hitta den rätta. Det tar inte lång tid innan de vill bilda familj. Självklart ska de dela på föräldraledigheten.

När magen växer och ökar i omfång, minskar rummet hon befinner sig i. Världen krymper och det finns bara en enda riktigt viktig sak, en person som är viktigare än allt annat. Självklart stannar hon hemma så länge det bara går.

Han som fick en högre ingångslön får procent i löneförhöjning det året. Till slut fick hon kronpåslag, inte för att hon har klättrat i kompetenstrappan - hon hade ju inte ens varit på jobbet - utan för att lagen faktiskt tvingar arbetsgivaren att låta kvinnor följa med i löneutvecklingen när de är föräldralediga.

17 januari, 2010

Egentligen

Egentligen orkar hon inte
men hon stretar vidare

egentligen vill hon inte
men låter gå tills vidare

egentligen skulle hon stanna
men resan går vidare

Egentligen borde hon inte
trotsa sin trötthet

egentligen måste hon inte
visa sin följsamhet

egentligen skulle hon fortsätta
men bara för att själv kunna säga stopp

14 januari, 2010

Att grubbla

Nu är den tiden på året
mellan bf och dödelsedagen
nätterna hotar med mörker och minnen
Kvällarna vakas med intryck från nutid
där andra kvinnors magar växer
precis som de gjorde då

Det är den tiden på året
då tankarna vänder tillbaka
när känslorna väcks av det minsta
och ännu mer av det stora
Spjärnar emot när det lutar
mörker som väntar i djupet

Minnena värmer i regnbågens färger
solens strålar genom intellektets prisma
känslorna kyler, fryser och spränger
triggas av dagliga möten
Varför är inte längre en fråga
ändå saknas en oändlig rad av svar

10 januari, 2010

Nya friska tag

Hela hösten och halva vintern hade hon varit låg. Nu skulle det bli ändring, nu skulle hon ta sig i kragen och rycka upp sig. Snön hade fört med sig ljus och det gjorde det enklare att i alla fall börja tänka på att styra upp livet. I mörkret hotade faror, som ingen annan än hon själv såg. Det var skuggor och skepnader som smög bakom henne, ställde sig framför henne för att hindra henne, ibland till och med omslöt de henne så att hon inte kunde röra sig alls.

I ljuset höll sig hoten ur vägen och tankarna kunde i alla fall lyda henne och börja gå den rätta vägen. En alldeles klar och tydlig tanke var att hon skulle fylla sitt kylskåp med färska grönsaker och matvaror som skulle hjälpa henne att hålla vemodet borta. Frukter i fina, starka färger skulle ge henne möjligheten att stanna kvar på den utstakade vägen, där ljuspunkterna skulle växa i antal och till slut bli så många att de kvävde en eventuell skugga som stack fram sitt fula tryne. Fibrer och fullkorn skulle hålla hennes kropp vaken och i trim, så att hon inte blev liggande för länge i nätternas släckta slummer.

Till våren skulle hon vara en helt ny människa. En kvinna, beredd att möta solen med ett leende, och som frimodigt vågade kasta av sig de tjocka vinterkläderna, som inte bara värmt utan också skyddat från insyn och beskådan. Med nya friska tag skulle hon nu bana vägen ända fram till sommaren, där frihetens äng låg öppen och inbjudande. Då skulle skuggorna inte ens längre finnas i minnet och hon skulle våga lämna den upplysta vägen för att beträda helt ny och oprövad mark.

I ljuset fanns möjligheterna. De vita taken, de höga drivorna med bortplogad snö, lampor och lyktor, där fanns den friska tanken och framtiden.

07 januari, 2010

Att orsaka

Vems är felet egentligen? När något går snett, en bil hamnar i diket eller en make bedrar sin äkta hälft. Kan man klandra en annan när ett objekt inte längre är på den utstakade vägen? En djup röst i varje olycksdrabbad människa ropar förtvivlat efter svar på frågan vad som orsakade livets tvära vändning. En ynkligt pipande stämma vill gärna fastslå att något okontrollerbart har varit anledningen till det som hände.

Det är omöjligt att styra när underlaget är blankpolerad is eller när snömodden gör vägbanan slirig. När vännen väljer att vända sig bort, är det inte annat att göra än att se ryggtavlan försvinna och spekulera om vad som orsakat avståndstagandet. Vem vill se sin egen del i ansvaret? Inne i märgen finns den reflex som ska skydda dig från smärtans obehag och den skyndar att skylla ifrån sig. Ställer frågan om vad som hände? Varför det hände? Och varför hände det just dig?

Frågan till slut är kanske ändå om det går att fastställa en verklig orsak. En synbar orsak kan skyllas på, men alla de andra små detaljerna märks bara för den som känner efter, låter sinnena vaka och väljer att ta in även det obetydliga. De små obetydliga detaljerna är som vinden som låter flaggan visa sin skönhet. Ibland känns vinden hård och narig mot din hud, andra dagar smeker den obemärkt din kind eller dansar för sig själv långt ovanför ditt livs sfär.

01 januari, 2010

Sovmorgon

Sovmorgon hör ungdomen till
att sova så länge man vill
vakna en stund och ligga still
dra täcket om sig och sen
sluta ögonen igen
strunta i den kommande dagen

Tidiga morgnar blir en vana
efter en stund på vuxenlivets bana
massor med jobb och så barna
som älskar livet från start
uppe i ottan så klart
sen hela dagen med fart

När möjligheten kommer tillbaka
det är slut med nätternas vaka
en förmiddags sömn skulle smaka
känn då livets ironi mot dig strömma
när du måste ligga vaken och drömma
en sovmorgon är visst bara att glömma