30 januari, 2010

Att utveckla

Ord som strömmar
meningar utan mening
tankar i former sällan framställda
tal utan hämningar
språk mellan människor
som en flugfiskelina en dimmig morgon
letar i blindo efter en sammetslen yta

Känslor växer
förståelsen kryper fram
lägger sig mjukt runt orden
önskningar slår in
planer sätts i verket
världen växer runt den vrå där argumenten föds
avståndet krymper till ett ögonblick
där allt känns rätt

27 januari, 2010

Att vara insnöad

Blåsten hörs dåna i skorstensmuren. En och annan snöflinga letar sig ner i pipan och ångar bort i eldens varma rökångor. Ovan taket drar och sliter vinden i snön, så hårt att man förundras över att någon enda av de vita, dunlätta flingorna ändå når ner till marken till slut. De täcker marken och de fyller luften. Trots att vinden lyfter snön och flyttar den i en rasande hastighet, lägger sig ändå ett täcke över marken av all den massa som väller fram.

Timme efter timme, natten igenom, skakar fönstren och väggarna vibrerar i stormbyarna. Kylan kryper längs väggarna och flyter ut över de nakna golvplankorna. Uppe i sängarna är duntäckena svepta runt oroliga kroppar. "Håller fönstren?" "Hur långt når tallen om den faller?" "Vilket håll blåser det åt egentligen?" I den oroliga halvslummern varvas frågorna med korta perioder av svart sömn, som abrupt avbryts när rutorna skallrar till igen. "Inga krossade fönster ännu." "Såklart tallen står kvar, den har klarat många stormar förut."

I nästa uppvaknande är det svart. Klockradions röda siffror, som vid senaste blicken visade 02:27, är nu osynliga. Strömavbrottet ger den genomträngande iskylan nu nästan fri passage genom väggen, inga element som motarbetar minusgraderna. Braskaminen är fortfarande varm. I en ficklampas sken tänds en ny brasa, ett bloss i natten för att hålla stormen utanför människans lya. Markeringen som säger att vi klarar oss igenom det här. Vedkorgen är snart tom. Det är inte mer än 75 meter till vedboden, ändå är det för långt att gå. I mörkret, i stormen stannar man inne.

Det är först i gryningen man kan avgöra vidden av stormens härjningar. Då visar sig svaret på frågan om man är insnöad eller inte. Om drivorna som packats ihop under natten blivit så hårda att snöslungan inte orkar tugga sig igenom dem. Hur många minuter eller timmar det kommer att ta för att komma fram till och få upp garageporten. Hur många kronor man förlorar för att man inte kommer till jobbet.

21 januari, 2010

Andnöd

Fredag:
- Det är lite lite fostervatten. Du får nog inte gå längre än en vecka till.

Lördag:
- Doktorn tittade på CTG-kurvan och det såg så bra ut, så hon behöver inte undersöka dig idag. Du behöver inte komma in i morgon heller, du hade ju återbesökstid på måndag morgon.

Söndag:
- Konstigt, varje gång jag känner en rörelse så kommer det en sammandragning. Undrar om det är värkarbetet som har börjat?

Måndag:
- Tyvärr. Det går inte att upptäcka några hjärtljud.

Tisdag:
- Han ser ut som om han sover.

Onsdag:
- Det gör så ont att bara andas. Vad ska jag ta mig till?


(Idag är det exakt 18 år sedan min pojke föddes. Att tänka tillbaka på dödelsedagen är fortfarande smärtsamt.)

19 januari, 2010

Det bästa som hände igår

"Bibbedibibbedibip" "Bibbedibibbedibip"

I microns display lyste de digitala siffrorna: 20:34.

"Bibbedibibbedibip"

Ett ljupt andetag och sedan tryckte jag in knappen med den gröna luren.

"Jaa, det är Lotta." Min röst bar förvånansvärt nog efter att ha väntat på det telefonsamtalet i två timmar.

"Hejsan, det här var Anders Karlsson från Blå Stjärnans djursjukhus."

"Hej," svarade jag och väntade på vad veterinären hade att säga. Det var säkert tyst i en sekund, sedan var jag tvungen att fråga "hur är det med vår lilla Skrutt?"

Den sekunden, så kort att man inte hinner tänka en klar tanke, ändå hinner känslorna rasa runt i hela kroppen. Oron for som en skottspole mellan nervtrådarna. Hoppet rusade runt som en cyklist i en velodrom. Glädjen över att telefonsamtalet kom till slut hettade i kinderna. Förvåningen över att han inte självmant hade börjat berätta var som ett stort tomt hål i magen, där det fruktade svaret ekade fram och tillbaka, outtalat men ändå så tydligt i klangen. En sekund bara och pessimismen tar sitt stryptag om luftstrupen och andningen upphör.

"Din kanin mår bra. Han har vaknat ur narkosen och allt är som det ska vara."

Därefter berättade veterinären att han filat bort några små taggar på kaninens tänder. Vi skulle få komma och hämta honom med en gång så att han fick vakna upp och vila i lugn och ro, utan den stress som den ovana miljön ger. Det är stressen i samband med narkos som är det farligaste för en liten, känslig varelse som en kanin.

Jag satte mig i bilen, kände efter att plånboken låg i handväskan och åkte iväg tillsammans med min dotter, kaninens egentliga matte. När vi kom fram låg lilla Skrutt i sin transportbur och såg alldeles förskräckligt trött och tufsig ut. Trots att han var alldeles omtöcknad av narkosen lyfte han på huvudet och puffade på mattes hand när hon sträckte fram den för att hälsa.

Den lilla varelsen visade att han kände igen oss. Den känslan, att få bekräftelse på att vi hör ihop, stärkte övertygelsen att det visst var värt det. Tvåtusen kronor är väl ingenting i jämförelse med ett ögonblick av total samhörighet, lyckan av att vara både beroende och behövd. En liten stund då allting runt omkring blir oviktigt och närvaron i det nuvarande ögonblicket är den tideräkning som gäller i det privata universum som är bara ditt eget.

18 januari, 2010

Att halka efter

Först får flickorna stå vid sidan och vänta medan fröken ägnar sig åt pojkarna. De är ju inte elaka, bara busiga. Flickorna fnittrar åt dem ibland, men oftast suckar de och himlar med ögonen.

Sedan står tjejerna, ensamma eller i grupp, och beundrar atletiska unga män som visar sig på styva linan var de än gör sin balansakt. Det är kanske medfött eller inlärt, men mönstret känns väl igen ända från tiden på dagisgården.

Efter den fantastiska balen, när de gick uppför trappan bredvid varandra som de jämlikar åren i skolan hamrat in i deras minne att de faktiskt är, ska de konkurrera om jobbet. Det är oklart varför hon valdes att få tjänsten, deras meriter var ju likvärdiga, men det gör inte hennes tacksamhet mindre. Tänk att hon fick platsen före en man. Det bevisar väl att det jämlika samhället faktiskt har etablerats.

Tacksamheten får hennes kinder att rodna när chefen erbjuder henne en månadslön som var lite lägre än hon hade räknat med. Han lovade ju att det skulle bli en rejäl höjning så fort hon visat vad hon går för. Årets lönerevision till våren får hon dock inte vara med på.

De bytte chef. Det är dåliga tider. Alla muntliga löften borde ha skrivits ner. Hon kan inte tro att det är på grund av en dålig insats hon fortfarande har så låg lön. Hon kämpar och kämpar, men kan inte med att klaga. Det är ju lika för alla.

Det är också lika härligt för alla som får uppleva lyckan att hitta den rätta. Det tar inte lång tid innan de vill bilda familj. Självklart ska de dela på föräldraledigheten.

När magen växer och ökar i omfång, minskar rummet hon befinner sig i. Världen krymper och det finns bara en enda riktigt viktig sak, en person som är viktigare än allt annat. Självklart stannar hon hemma så länge det bara går.

Han som fick en högre ingångslön får procent i löneförhöjning det året. Till slut fick hon kronpåslag, inte för att hon har klättrat i kompetenstrappan - hon hade ju inte ens varit på jobbet - utan för att lagen faktiskt tvingar arbetsgivaren att låta kvinnor följa med i löneutvecklingen när de är föräldralediga.

17 januari, 2010

Egentligen

Egentligen orkar hon inte
men hon stretar vidare

egentligen vill hon inte
men låter gå tills vidare

egentligen skulle hon stanna
men resan går vidare

Egentligen borde hon inte
trotsa sin trötthet

egentligen måste hon inte
visa sin följsamhet

egentligen skulle hon fortsätta
men bara för att själv kunna säga stopp

14 januari, 2010

Att grubbla

Nu är den tiden på året
mellan bf och dödelsedagen
nätterna hotar med mörker och minnen
Kvällarna vakas med intryck från nutid
där andra kvinnors magar växer
precis som de gjorde då

Det är den tiden på året
då tankarna vänder tillbaka
när känslorna väcks av det minsta
och ännu mer av det stora
Spjärnar emot när det lutar
mörker som väntar i djupet

Minnena värmer i regnbågens färger
solens strålar genom intellektets prisma
känslorna kyler, fryser och spränger
triggas av dagliga möten
Varför är inte längre en fråga
ändå saknas en oändlig rad av svar

10 januari, 2010

Nya friska tag

Hela hösten och halva vintern hade hon varit låg. Nu skulle det bli ändring, nu skulle hon ta sig i kragen och rycka upp sig. Snön hade fört med sig ljus och det gjorde det enklare att i alla fall börja tänka på att styra upp livet. I mörkret hotade faror, som ingen annan än hon själv såg. Det var skuggor och skepnader som smög bakom henne, ställde sig framför henne för att hindra henne, ibland till och med omslöt de henne så att hon inte kunde röra sig alls.

I ljuset höll sig hoten ur vägen och tankarna kunde i alla fall lyda henne och börja gå den rätta vägen. En alldeles klar och tydlig tanke var att hon skulle fylla sitt kylskåp med färska grönsaker och matvaror som skulle hjälpa henne att hålla vemodet borta. Frukter i fina, starka färger skulle ge henne möjligheten att stanna kvar på den utstakade vägen, där ljuspunkterna skulle växa i antal och till slut bli så många att de kvävde en eventuell skugga som stack fram sitt fula tryne. Fibrer och fullkorn skulle hålla hennes kropp vaken och i trim, så att hon inte blev liggande för länge i nätternas släckta slummer.

Till våren skulle hon vara en helt ny människa. En kvinna, beredd att möta solen med ett leende, och som frimodigt vågade kasta av sig de tjocka vinterkläderna, som inte bara värmt utan också skyddat från insyn och beskådan. Med nya friska tag skulle hon nu bana vägen ända fram till sommaren, där frihetens äng låg öppen och inbjudande. Då skulle skuggorna inte ens längre finnas i minnet och hon skulle våga lämna den upplysta vägen för att beträda helt ny och oprövad mark.

I ljuset fanns möjligheterna. De vita taken, de höga drivorna med bortplogad snö, lampor och lyktor, där fanns den friska tanken och framtiden.

07 januari, 2010

Att orsaka

Vems är felet egentligen? När något går snett, en bil hamnar i diket eller en make bedrar sin äkta hälft. Kan man klandra en annan när ett objekt inte längre är på den utstakade vägen? En djup röst i varje olycksdrabbad människa ropar förtvivlat efter svar på frågan vad som orsakade livets tvära vändning. En ynkligt pipande stämma vill gärna fastslå att något okontrollerbart har varit anledningen till det som hände.

Det är omöjligt att styra när underlaget är blankpolerad is eller när snömodden gör vägbanan slirig. När vännen väljer att vända sig bort, är det inte annat att göra än att se ryggtavlan försvinna och spekulera om vad som orsakat avståndstagandet. Vem vill se sin egen del i ansvaret? Inne i märgen finns den reflex som ska skydda dig från smärtans obehag och den skyndar att skylla ifrån sig. Ställer frågan om vad som hände? Varför det hände? Och varför hände det just dig?

Frågan till slut är kanske ändå om det går att fastställa en verklig orsak. En synbar orsak kan skyllas på, men alla de andra små detaljerna märks bara för den som känner efter, låter sinnena vaka och väljer att ta in även det obetydliga. De små obetydliga detaljerna är som vinden som låter flaggan visa sin skönhet. Ibland känns vinden hård och narig mot din hud, andra dagar smeker den obemärkt din kind eller dansar för sig själv långt ovanför ditt livs sfär.

01 januari, 2010

Sovmorgon

Sovmorgon hör ungdomen till
att sova så länge man vill
vakna en stund och ligga still
dra täcket om sig och sen
sluta ögonen igen
strunta i den kommande dagen

Tidiga morgnar blir en vana
efter en stund på vuxenlivets bana
massor med jobb och så barna
som älskar livet från start
uppe i ottan så klart
sen hela dagen med fart

När möjligheten kommer tillbaka
det är slut med nätternas vaka
en förmiddags sömn skulle smaka
känn då livets ironi mot dig strömma
när du måste ligga vaken och drömma
en sovmorgon är visst bara att glömma