14 februari, 2010

Förälskelse

I en cyklon av känslor
sveper dagarna genom tiden
en sekund oändlig
en eon ett ögonblick
väntan är outhärdlig
ändå oemotståndlig

Ett möte mitt i stormen
i en tromb som innesluter lugnet
virvlande förväntan
förväntansfull stillhet
saknaden är fasansfull
ändå befriande

11 februari, 2010

Muskler

Visa din styrka
visa dina muskler
känn kraften
urberg splittras av glödhet lava

Lita på känslan
lita på viljan
känn kraften
kalksten vittrar under kyliga vågor

Använd ditt mod
använd dina muskler
fånga känslorna
stalakmiter står kvar i grottans djup

09 februari, 2010

En skattkarta

Om det funnes en karta
en vägbeskrivning
med instruktioner och anvisningar

en bild som talar
markerar de vandringsbara stigar
som alla leder till krysset
det snedställda korset

Önskan är innerligt stor
efter vägledning
till den glittrande, värdefulla skatten
vid regnbågens fot

en röst som viskar
vid varje vägskäl tålmodigt förklarande
hur hinder inte undviks
hur motgångar tacklas
hur svårigheter genomlevs

att omvägen är ett fulländat alternativ
med storslagna vyer och innerliga möten
broar över djupa klyftor
räcken längs med hisnande avgrunder
vita skimrande stenar under Lunas vakande blick
flammande eldar att mildra nätternas kyla
porlande källvatten att släcka törstande dagar

Om det funnes en karta
över alla vägar
över alla val
över alla möjligheter
skulle ingen våga gå på nya stigar

07 februari, 2010

Något dyrt

Solen står stilla
björken speglas i lila
Molnen rasar fram
solskenet fångas i en ram
Upplevelsen är läcker
solstrålar som leker
Skuggan synes flytta
över snötäckets gnistrande yta

Tiden stannar upp
svindel vid jättarnas stup
Känslan av att sväva bort
frihet som värde är stort

06 februari, 2010

Att slippa

Jag känner en person som jag ofta tänker på som lat, därför att han nästan aldrig får något gjort. När andra jobbar tittar han gärna på. Han rör sig tillräckligt mycket för att man inte ska kunna anklaga honom för att sitta stilla, ändå är det så tydligt när dagen är slut att just han var den som åstadkom minst.

När andra pratar har han ofta synpunkter och gör inlägg om både det ena och det andra. Han vet hur saker ska göras. Han har ofta varit med om det förut och han är ivrig att dela med sig av sina erfarenheter. Efter diskussionen ska tankarna omsättas i praktiken och något ska byggas, flyttas eller ändras, då har den här personen ett viktigt ärende som måste uträttas direkt.

Efter uträttat ärende vill han vara med och få saker gjorda. Då är ju alla viktiga roller bemannade och kvar finns bara plats för åskådaren, påhejaren. Det är där han så lätt smiter in i bredvidsittarrollen och undgår kritik för att han inte får något gjort. Inte kan någon i gruppen begära att han ska ta över deras uppgifter? Det skulle ju vara att nedvärdera deras arbete, de som gör ett så ruskigt bra jobb.

Om någon vill ta en paus och ber honom ta över en stund, så hoppar han gladeligen upp och tar verktygen i sin hand. Sedan säger han: "tala bara om vad jag ska göra". Han menar att han oavsiktligt kan förstöra något om han inte får tydliga instruktioner om vad som redan har gjorts, i vilken ordning saker ska göras framöver och vad och hur han ska fortsätta arbetet. Vem kan bli arg på den som är så noggrann med att det ska bli rätt?

Jag blir arg! Men inte förrän jag kommer hem och hans beteende har sjunkit in i mitt medvetande. När jag utan att fundera över det, plötsligt inser vad det är han håller på med. Jag blir irriterad över att han ständigt slipper undan, fast han är där. Han har en strategi som gör att ingen kan anklaga honom för att vara lat, trots att han alltid är den som gör minst.

Jag blir också arg på mig själv, när jag inte kan hantera min irritation. Den går ut över familj och vänner, när jag egentligen skulle konfrontera honom. Berätta för honom hur oacceptabelt hans beteende egentligen är. Jag blir arg för att ingen annan ser detta. Är det bara jag som ser det?

Både känslor och tankar är ofta upptagna i flera dagar av irritationen efter att jag har träffat honom. Orättvisan är det som stör mig, att han alltid slipper så enkelt undan och att alla runt omkring låter det ske. Jag tror flera runt omkring har samma känslor, men ingen av oss vet hur vi ska bära oss åt för att ändra på det som sker.

Efter vårt sista möte slog mig plötsligt en tanke; kanske är han inte alls lat, kanske är han bara okunnig och inkompetent. Det skulle förklara varför han smiter undan och aldrig själv tar initiativ till något. Lite småskrattande medger jag för mig själv att det faktiskt är ganska beundransvärt att ha lyckats dölja en oförmåga under den oförargliga lättjans skynke.

Nu hoppas jag få slippa irritation och ilska över hans sätt i fortsättningen. Om min insikt är rätt, kan vi kanske mötas på en helt annan nivå, där han ska uppmuntras att själv utföra saker från början till slut.