24 maj, 2010

Något sårbart

Så lätt och enkelt det hade varit att stiga upp ur sängen på morgonen. I kylskåpet stod en oöppnad förpackning med a-fil och i frysen fanns frallor, bara att tina. Mätt, klev hon sedan in i duschen och sköljde av sig det sista av nattens sömnighet. Handdukarna hängde på sin plats och de var torra och luktade inbjudande med sin doft av äppelblom. Barnen hade borstat tänderna utan att hon behövde påminna dem och med väskorna på ryggen hade de gått iväg i god tid för att hinna till skolan. Ja hela morgonen bara fungerade, rann på som en bäck som obemärkt flyter förbi både stenar och andra hinder, ljudlöst, okomplicerat.

Egentligen var hon ju en toppenmamma som hade fostrat så välartade barn. En sån här morgon kunde hon inte alls förstå varför det inte alltid fungerade.

Det var ju inte många dagar sedan det var fullständigt kaos i lägenheten innan barnen var ivägskickade och hon själv släpade sig iväg till bussen, utan att ha hunnit med varken frukost eller dusch och med hela sitt inre i uppror. De dagarna fungerade det aldrig på jobbet heller. Då gjorde hon ofta enkla och pinsamma misstag om hon överhuvud taget klarade av att slutföra en uppgift. Många gånger fick hon skylla på att hon inte hade hunnit färdigt. Ofta kunde hon få förståelse om hon klagade på att hon hela tiden blev avbruten av telefon, tur att ingen kunde kontrollera hur mycket, eller rättare sagt litet, det verkligen ringde på hennes kontor.

Morgnar kunde förstöra en hel dag. Om något av barnen vaknade på fel sida så drogs de alla med i den sura, stinkande grinighetsströmmen och så började bråken utan att hon någon gång kunde sätta fingret på vad det var som egentligen orsakade alltihop. Hade hon kunnat se vad som orsakade bråken hade hon ju kunnat handla och förebygga utbrotten, men det var fullständigt omöjligt att förespå barnens och, måste hon erkänna, sitt eget morgonhumör.

11 maj, 2010

Ekonomiskt lättsinne

Första gången jag räknade fel på en miljon, trodde jag att jag skulle få sparken om någon upptäckte vad jag hade gjort. Med en ångest som glödde insidan av huden gick jag hem och avvaktade en sömnlös natt. Trots att jag inte ville tänka på minustecknet som jag hade glömt bort så återkom siffrorna om och om igen till medvetandets yta. Någon timma före gryningen slumrade jag väl till i alla fall, för när jag gick upp så kände jag mig ganska pigg och beslutade mig för att ta tjuren vid hornen och erkänna det första jag gjorde på morgonen.

Men som det brukar vara på en hektisk ekonomiavdelning i bokslutstider, så gick dagen med alla uppgifter som skulle fram och när jag åter satt i bilen insåg jag att varken jag eller någon annan hade reflekterat över den extra miljonen i kursförluster som jag hade bokfört.

Medveten om att det inte var några pengar som skulle betalas ut, lät jag felet bero och noterade generat, ensam på mitt kontor några månader senare, att den reserverade kursförlusten hux flux hade realiserats i en kursvinst.

Senare i min karriär har miljonerna radats upp, den ena efter den andra och de är inte så märkvärdiga längre. Vi kalkylerar med en felmarginal på tjugo miljoner när vi budgeterar och med tio miljoner när vi kontrollerar likviditetsbehovet. Däremot vill jag vara lite noggrannare när jag bestämmer värdet på lagret varje månadsskifte, då ger jag mig inte förrän jag har förklarat differenser ner till hundra tusen.

Denna lättsinniga inställning till miljonerna ska inte ses som ett tecken på slarv eller okunskap. Det handlar om procent, faktum är att en miljon på jobbet är proportionellt lika liten som en hundring i min plånbok. På jobbet är det ju heller inte riktiga pengar jag håller på med. Min uppgift är inte att använda pengar, utan att försöka beskriva var pengarna för tillfället befinner sig i vinstmakeriet. Då spelar det mindre roll om miljonen representerar en summa på banken eller en kartong på lagret. Som vi brukar säga när vi upptäcker ett fel, det är tur att man inte är hjärnkirurg.

10 maj, 2010

Att tygla humöret

Ett ont öga, bakåtstrukan öron och en huvudrörelse som om hon var en orm, inte en häst. "God middag på dig också, gumman", sade jag och lyfte handen mot hennes panna. Lät fingrarna föra undan pannluggen och smekte henne sedan med handflatan över den vita stjärnan och ut över den mjuka huden ovanför ögonen. Strök över ganaschen och flyttade sedan upp handen mot öronen och kliade lite försiktigt bakom dem och i nacken. Då hade hästen redan slutit ögonlocken till hälften och stod bara och njöt.

Humöret svängde tillbaka till bitskhet när jag borstade bort lera under magen, för att lika snabbt bli änglalikt avslappnat när borsten strök över länden och ner över bakbenen.

Men värre än att känna en hård borste mot sin kittliga buk är att få sadeln fastspänd under magen. Hästar har utvecklat en metod att suga in hundra liter luft i lungorna och sedan hålla kvar den trots att de fortsätter att andas. Sadelgjorden går inte runt, förrän man lossat några hål på andra sidan så att man får en centimeter till godo. Under tiden jag trixar och kämpar med att få läderremmarna genom spännena, klapprar hästtänder i luften. Utfall och onda blickar försöker förmå mig att låta bli. Kanske har det lyckats med någon, någon gång, eftersom hon envisas att bita och hugga i luften. Men den här gången får hon mig varken rädd eller ur humör. Jag har lärt mig att det bara är ett spel och att bli arg på hästen skulle bara göra proceduren svårare.

Ett par minuter efter att sadelngjorden är spänd pyser luften ut. En promenad ut till ridbanan och sadeln måste spännas ordentligt för att inte åka runt när man ska sitta upp. Väl uppe i sadeln gäller det att hålla ett stadigt tag i tyglarna. En häst som visar glädje kan vara svårare att tygla än den som är sur och grinig.

Önskar att det hade gällt även för människor runt omkring mig.