29 juli, 2010

Mygg

Solen sjönk ihop till en oval strax ovan horisonten. Både himmel och fält skimrade i gulrosa nyanser och Johanna andades in den sköna kvällsluften. De långa skuggorna svalkade brisen och gjorde vistelsen utomhus till dagens höjdpunkt.

Vis av erfarenhet hade Johanna trätt myggnät över den bredbrättade halmhatten och noga vikit in kanterna under kragen innan hon gick ut i kvällen. Nu kunde hon njuta av den friska sommarluften utan att ständigt behöva veva armarna runt huvudet för att hålla de flygande blodslugarna borta. Myggens vibrerande vingslag hördes över gräshoppornas spel och lövkronornas prassel, men iförd sin skyddsutrustning kunde hon strunta i det välbekanta surret som vaknade varje kväll i skogskanten.

Med sekatören i högerhanden, bepansrad med trädgårdsvantar av mjukt skinn synade hon rosenbuskarna. Några rosor med anfrätta kronbad på grund av förmiddagens regnskur klipptes bort, annars fanns inget att ansa i de välskötta rabatterna. Hon stack in näsan bland honugsrosornas lockande doft.

Floret på den hemmagjorda mygghatten fastnade bland rosornas taggar och det krävdes en hel del tålamod att lirka loss den. Med bara en liten reva i skyddsnätet satte Johanna tillbaka hatten på huvudet och började arbetet med att vika in kanterna under kragen när hon upptäckte att det kliade väldigt mycket precis i hårfästet bakom ena örat.

25 juli, 2010

Tång

Vasst slem
Taggig gele
Flytande trassel
Stinkande tång

Levande klumpar
Glänsande bubblor
Brännande trådar
Giftiga maneter

Kantiga stenar
Bitande vind
Solen i moln
Vill åka hem

20 juli, 2010

Bokslut

För att kunna göra ett riktigt bokslut bör man arbeta aktivt under hela räkenskapsperioden och hela tiden vara medveten om att varje händelse påverkar det slutliga resultatet.

Visst går det att samla ihop sina kvitton när dagen är kommen och göra en sammanställning av vad som hänt, få en tabell som visar status, svart eller rött. Ett bättre sätt är att varje dag redovisa sina transaktioner, notera vilka konton som ska belastas och regelbundet läsa av ställningen. Det ger en bild av verkligheten och visar samtidigt åt vilket håll det rör sig, uppåt eller neråt. Genom att vara medveten och göra de vardagliga händelserna till kunskap ges möjligheten att agera när det behövs en förändring.

Håll koll på balansen! I balansräkningen kan framtiden spås. Med väl dokumenterade balansposter glöms inga fordringar bort, inga skulder förblir oreglerade med dyra efterräkningar som följd.

En del av bokslutet innebär att läsa av resultatet av vad som har hänt under en period. Det kan visa vinst eller förlust. Oavsett om det varit en bra eller dålig period är den stora vinsten med bokslutsdagen att den visar aktuell ställning, med möjlighet att dra slutsatser utifrån välgrundad information. Ett bra bokslut är ett avstamp inför framtiden, ett balanserat trampolinhopp där både längd och riktning kan kontrolleras. Utan bokslut traskar vardagen bara vidare.

19 juli, 2010

Att stå ut

Skinnet på ratten var blankslitet och skiftade i grönt nuförtiden. Han mindes när bilen var ny och allt inuti var blått. Då var bilen blå och livet skönt. Hur hade det blivit så här? När hade allt förändrats?

I backspegeln hängde teddytärningarna, gulnande av ålder men fulla av minnen. Han ville inte göra sig av med dem. Det skulle vara som att kasta ut barnen ur hans liv. Han mindes tjattret från baksätet när killarna åkte med. Tärningarna var det närmaste han kom pojkarna numera, kändes det som. Trots att han såg dem varje morgon så tyckte han inte längre att han kände dem. De där ynglingarna vid köksbordet, alltid nyklippta och välklädda, som sin mamma. De behandlade honom som en möbel som finns där och som man egentligen inte gillar men som man står ut med bara för att man inte ids slänga ut den. Nonchalerad av sina egna barn. När hade de försvunnit ur hans liv?

Han blev omkörd av en silvergrå bil och han hann aldrig se vad det var för märke innan den hade försvunnit långt framför honom. Allt försvinner från honom. Utom minnena. Eller? Hur är det egentligen, kan man lita på minnena? När bilen var ny, för femton år sedan, då var allt så bra. Han var själv ofta i centrum av allas uppmärksamhet, visst hade han varit det. Det hade känts så självklart då, men nu fick han känslan av att han bara hade varit ett verktyg för henne. Hon hade lett pojkarna i en dans runt honom och de hade skrattat och lekt. Visst hade hon skrattat. Men vad var det egentligen för skratt? Hade hon varit en häxa redan då?

Nej, han var säker på att han aldrig skulle blivit kär i en ond och elak kvinna. Hon hade blivit sådan. Det var säkert hans eget fel. Han hade skrattat åt henne. På den tiden trodde han nog att han hade skrattat med henne, men han hade upptäckt den där blicken som talade om att hon inte var road. Visst skrattade munnen i hennes ansikte, men ögonen blev stela och så fort hon hade fångat hans blick med sin så vek den av. Hon hade aldrig sagt något, men han visste.

Ändå hade han fortsatt att låtsas som ingenting och de hade fortsatt att sätta honom i centrum. Kanske var han en totempåle i deras familj. Hon ledde besvärjelsedansen och lärde omedvetet pojkarna att följa hennes mönster. Varför hade han inte sett något då? Om han hade sagt något eller gjort på något annat sätt så hade det kanske inte blivit så här. Han hade antagligen gjort henne elak. Om han bara hade förstått hur det skulle bli, så skulle han inte ha varit så egoistisk. Nu var det för sent.

Han var ensam på vägen och hade ökat hastigheten efter att ha blivit omkörd av den silvergrå. Mätaren visade på över hundra. Han kunde inte köra ifrån det här men han kunde gasa. Hans gamla Bluebird var inte slut ännu. Hans äktenskap var slut, men inte hans bil.

Han hade gjort henne elak. Det var hans eget fel att hon och pojkarna hade vänt sig ifrån honom. Om han hade tänkt mer på dem och frågat vad de tyckte och ville i stället för att ordna och fixa så skulle allt blivit annorlunda. När hade de börjat sluta med att ställa upp på hans villkor? Det kunde han inte komma ihåg. Han kunde inte heller komma ihåg när han började göra sig till för att få dem med sig. Men han kunde när som helst känna tomheten och besvikelsen inom sig när de inte gick med på hans förslag. Besvikelsen! Hur många år hade han inte stått ut med den känslan. Bitit ihop och kommit med nya förslag nästa dag, nästa helg, nästa år.

Sedan hade hans ork försvunnit. Eller var det glädjen? Det var som om hon hade stulit hans glädje och gömt den för honom. Det var efter att hon blivit elak. Hon såg ut att njuta av att se honom sådär avslagen. Det var väl skadeglädje, nu var det hennes tur att vara glad. Hon hade massor med saker på gång jämt. Varför ville hon inte ha med honom? Han hade ju alltid velat ha med henne då, förr när han var den som ledde familjen. Då när han hade lust och glädje och iver att göra saker tillsammans. Om hon nu inte hade gillat att han var i centrum, så behövde hon väl inte utesluta honom helt nu?

Varför uteslöt hon honom? Varför? Hon vägrade svara när han frågade. Felet var säkert hans, men varför hade han inte fått veta vad han gjorde för fel? Hon hade tagit kontakt med en advokat. Hur hade det kunnat bli så här? Han hade börjat gråta när hon sa det. Det hade verkligen runnit tårar från hans ögon.

Han kände hur det brände bakom ögonen igen, när han tänkte på hur han faktiskt hade gråtit. Det var mer än han kunde stå ut med, hon hade fått honom att gråta som ett barn. Skammen drev honom att trycka ytterligare på gaspedalen. Vägen tycktes smalna av framför honom och där borta var den skarpa kurvan strax innan bergväggen.

18 juli, 2010

Något akut

Sanni lutade sig framåt över köksbordet med ett hårt grepp om bordskanten. "Jag måste ju vara där, fattar du inte det?"

"Nej, jag fattar inte hur det kan vara nödvändigt. Det måste ju finnas andra som kan ställa upp för en gångs skull?"

"Åååhhh! Du fattar ju inget!" Hon kastade sig bakåt och sköt ifrån så att stolen flyttade sig nära en halv meter från bordet. Det skrapande ljudet överröstade nästan Sannis stönande.

"Men vi har ju bjudit hit Biggan och Torbjörn ikväll. Tycker du inte att det skulle vara kul att träffa dem? Det var ju så länge sedan."

"Jo, det är klart jag vill träffa dem. Men jag måste vara på Kulan i kväll. Det är ingen annan som kan kiosken. Jag har nycklarna också."

"Nycklarna hade du ju kunnat lämna till någon annan redan igår. Du visste ju att de skulle komma. Jag har ju sagt det."

"Ååhhh, vad du tjatar!" suckade Sanni och gick mot hallen. När hennes mamma inte längre kunde se henne tillade hon så lågt att endast hallbetjänten kunde höra henne, "Du kunde ju ha påminnt lite tidigare. Nu är det ju försent."

"Snälla Sanni, du kan väl prata med någon annan och be dem ta över? Sedan kan du ju komma hem efter en stund."

"Jag måste vara där! Det är ingen annan som kan kiosken. Fattar du inte, det kan ju hända något akut."

"Akut? I gymmets kiosk? Sanni? ...Sanni?"

05 juli, 2010

Att tolerera

Lägger band på känslorna
breda, tunga, vävda juteband
täcker de framväxande, skälvande,
vibrerande tankarna

Biter ihop
håller fast kommentarer
orden stramar som sura citronskivor
innanför kinderna

Låter udda vara jämnt
för den här gångens skull
Den här gången också
Varenda gång
Jämt

När sedan tiden tagit udden av ilskan
och du har tolererat tillräckligt
När erfarenheten givit insikt
har obehaget av att tolerera
kanske obermärkt övergått i tolerans

01 juli, 2010

Att famla

Med korta steg utan att egentligen lyfta fötterna söker hon sig fram, rädd att något ska finnas där i mörkret. Hon fasar för att stöta emot något okänt eller främmande med någon del av kroppen, fötter, knän eller armbågar. Det kryper och stramar i de fuktiga handflatorna, som ska skydda eller i alla fall signalera om något kommer ivägen.

Hon lyssnar. Är det någon där? Det knäpper till. Någonstans tycker hon sig höra ett brummande ljud. Är det något där? Inbillar hon sig? Hon stannar upp, blundar och upptäcker att mörkret var svartare än blindheten. Skuggor flackar innanför hennes ögonlock. Hon ser dem, vet att de inte är på riktigt men tänker att kanske är det konturerna av det okända som visar sig för henne ändå.