I vida svängar
rör du dig
obekymrat bland vänner
berättar, skvallrar, tycker
Bland andra
lyfter du
med luft under vingarna
minglar, lyssnar, låtsas
I ensamhet
lägger du
en trådsliten filt över axlarna
tänker, tvekar, gråter
26 augusti, 2010
23 augusti, 2010
Frukost
Frukost i en bräcklig farkost
Smörgås inför ögonen på en mås
Sväljer snabbt och väljer
spinnare för att bli en vinnare
Jämfört med en mört
är en gädda mera kär
Flest är inte bäst
ty åt småfisk med smak av dy
även katten hötter näven
Morgon med sol i ögon
Svart kaffe och ryggen mot lovart
Dricker sakta när det rycker
Drar sen in mat för flera dar
Smörgås inför ögonen på en mås
Sväljer snabbt och väljer
spinnare för att bli en vinnare
Jämfört med en mört
är en gädda mera kär
Flest är inte bäst
ty åt småfisk med smak av dy
även katten hötter näven
Morgon med sol i ögon
Svart kaffe och ryggen mot lovart
Dricker sakta när det rycker
Drar sen in mat för flera dar
22 augusti, 2010
Att dominera
Mona hade en röst som låg över alla andras, som vita gäss på toppen av havets brus. Hon var den som angav tonen och samtalsämnet vid varje fikarast.
Under femton års tid hade hon stärkt och befäst sin roll som pausrummets dominant i samma takt som hennes midjemått hade vuxit. Ingen skulle våga kalla henne tjock, men i korridoren kunde man höra viskningar om Monas rondör som kanske inte längre passade hennes ungdomliga klädstil. I smyg beundrade nog de flesta hennes sociala förmåga och lite generat undrade kollegorna för sig själva hur hon fortfarande vågade stå upp för och leda konversationer när hon under årens lopp visat att samtal var den enda kompetensen hon ägde.
Nu var Monas ställning i pausrummet hotad. Sofie hade börjat strax innan sommaren. Det var en tjej med stort självförtroende, färgat med stargazer och sammanhållet av ringar i näsa och läppar. Sofie gav inte alltid efter för Monas val av ämne och hon kunde till och med ge sig in i en högljudd diskussion om invandring, inredning eller barnuppfostran, något som övriga kollegor hade lärt sig undvika för länge, länge sedan.
Till mångas förvåning verkade Mona och Sofie skapa vänskapsband och trots ordväxlingarna var de ofta rörande överens om slutsatserna. Kanske hade Mona hittat sin yngre spegelbild och var lite smickrad över det intresse som Sofie faktiskt visade henne genom att våga ifrågasätta när Mona hade slagit fast sin åsikt.
Den här morgonen hade Mona frågat den gravida receptionisten om hon visste vilket kön det var på det väntade barnet. Det visste hon inte och Mona var mycket förstående och började berätta om sin faster som så innerligt hade önskat sig en dotter.
När hon hade kommit så långt i sin historia att alla fått höra att fastern faktiskt hade fått en pojke valde Sofie att reflektera om en bekant hon hade som också väldigt gärna hade velat ha en flicka. Men det skulle hon inte ha gjort.
"Sofie! Avbryt mig inte när jag pratar." Mona lade all betoning på ordet - jag - och Sofie blev sittande med gapande mun.
Då talade Erik, en man som mycket sällan öppnade munnen om det var fler än tre personer samlade, för första gången. "Men Mona, nu får du väl ge dig. I alla fall har jag hört den där historien flera gånger förut, om hur din bittra faster fick tre pojkar. Låt någon annan komma till tals ibland vet jag."
I tystnaden som uppstod när kollegorna runt bordet unisont höll inne sitt nästa andetag, hörde man bara en stol som skrapade mot golvet.
Under femton års tid hade hon stärkt och befäst sin roll som pausrummets dominant i samma takt som hennes midjemått hade vuxit. Ingen skulle våga kalla henne tjock, men i korridoren kunde man höra viskningar om Monas rondör som kanske inte längre passade hennes ungdomliga klädstil. I smyg beundrade nog de flesta hennes sociala förmåga och lite generat undrade kollegorna för sig själva hur hon fortfarande vågade stå upp för och leda konversationer när hon under årens lopp visat att samtal var den enda kompetensen hon ägde.
Nu var Monas ställning i pausrummet hotad. Sofie hade börjat strax innan sommaren. Det var en tjej med stort självförtroende, färgat med stargazer och sammanhållet av ringar i näsa och läppar. Sofie gav inte alltid efter för Monas val av ämne och hon kunde till och med ge sig in i en högljudd diskussion om invandring, inredning eller barnuppfostran, något som övriga kollegor hade lärt sig undvika för länge, länge sedan.
Till mångas förvåning verkade Mona och Sofie skapa vänskapsband och trots ordväxlingarna var de ofta rörande överens om slutsatserna. Kanske hade Mona hittat sin yngre spegelbild och var lite smickrad över det intresse som Sofie faktiskt visade henne genom att våga ifrågasätta när Mona hade slagit fast sin åsikt.
Den här morgonen hade Mona frågat den gravida receptionisten om hon visste vilket kön det var på det väntade barnet. Det visste hon inte och Mona var mycket förstående och började berätta om sin faster som så innerligt hade önskat sig en dotter.
När hon hade kommit så långt i sin historia att alla fått höra att fastern faktiskt hade fått en pojke valde Sofie att reflektera om en bekant hon hade som också väldigt gärna hade velat ha en flicka. Men det skulle hon inte ha gjort.
"Sofie! Avbryt mig inte när jag pratar." Mona lade all betoning på ordet - jag - och Sofie blev sittande med gapande mun.
Då talade Erik, en man som mycket sällan öppnade munnen om det var fler än tre personer samlade, för första gången. "Men Mona, nu får du väl ge dig. I alla fall har jag hört den där historien flera gånger förut, om hur din bittra faster fick tre pojkar. Låt någon annan komma till tals ibland vet jag."
I tystnaden som uppstod när kollegorna runt bordet unisont höll inne sitt nästa andetag, hörde man bara en stol som skrapade mot golvet.
Etiketter:
människor,
reaktioner,
värderingar
15 augusti, 2010
Att fråga
Det stora
outforskade, osynliga inre
som styr livet
mot okänd,
förväntad eller antaget medveten
destination
Där svaren
stilla vaggar
som segelbåtar
vid kaj
förtöjda med vedertagna knopar
rytmiskt
Lös upp
en slumpmässigt utvald knop
Låt fendern
ta upp stötarna när vinden vänder
Lägg till
vid en okänd brygga
Där gåtorna
ännu olösta, kittlar fantasin
som finns därinne
i det stora
svävande lockar den medvetne
att tänka
outforskade, osynliga inre
som styr livet
mot okänd,
förväntad eller antaget medveten
destination
Där svaren
stilla vaggar
som segelbåtar
vid kaj
förtöjda med vedertagna knopar
rytmiskt
Lös upp
en slumpmässigt utvald knop
Låt fendern
ta upp stötarna när vinden vänder
Lägg till
vid en okänd brygga
Där gåtorna
ännu olösta, kittlar fantasin
som finns därinne
i det stora
svävande lockar den medvetne
att tänka
12 augusti, 2010
Att sopa under mattan
Omständliga procedurer
kravfyllda påminnelser
tråkiga uppgifter ligger utspridda över allt
Klarar inte
vet inte
fattar ingenting
Besvärande omständigheter
svårbemästrade problem
påstridiga frågor från alla runt omkring
Orkar inte
vill inte
inte just nu
Lägger allt åt sidan
blundar för faktum
fuskar med svaren för att vinna en dag
Med en skälvande sträng
av misstänksam olust
är upptäckten av ännu en vunnen dag
den belöning
som väver mattan
under vilken livets alla svårigheter
skyndsamt ska döljas
kravfyllda påminnelser
tråkiga uppgifter ligger utspridda över allt
Klarar inte
vet inte
fattar ingenting
Besvärande omständigheter
svårbemästrade problem
påstridiga frågor från alla runt omkring
Orkar inte
vill inte
inte just nu
Lägger allt åt sidan
blundar för faktum
fuskar med svaren för att vinna en dag
Med en skälvande sträng
av misstänksam olust
är upptäckten av ännu en vunnen dag
den belöning
som väver mattan
under vilken livets alla svårigheter
skyndsamt ska döljas
Etiketter:
dikter,
känslor,
reaktioner
05 augusti, 2010
Att behöva skriva
Gammal sorg eller saknad är som dammpartiklar i själen, där ligger den som ett tunt lager över alla ytor. Petar du i den så ser du spåren efter fingertoppen, rör du dig hastigt över den så yr dammet upp.
Ibland kan en känsla eller händelse svepa in i själen som en vind. Beroende på rikting och styrka kan den ställa till med stor oreda och skymma sikten för allt annat. Du famlar i ett grått rum utan konturer, det svider i ögonen och munnen blir alldeles torr och oförmögen att tala. För att få ordning på livet igen behöver det städas. Att städa upp i gammal sorg handlar om att bearbeta, gå igenom ännu en gång, rensa bort det ovidkommande och ställa saknaden i relation till det som finns här och nu. Efter en stund lägger sig sorgen till rätta igen.
När jag skrev om att födas, rörde det upp mycket av min gamla sorg. Orden kom så lätt, vilket egentligen inte är konstigt eftersom jag har tänkt och funderat i många år, inte så mycket på själva födelsen men på vilken roll den har spelat i mitt liv. Orden är en så mäktig dammvippa som kan få ett dammlager att virvla upp, men orden kan också användas för att städa rent efter att känslorna hamnat i oordning. Det är det jag behöver göra idag.
Mina ord idag kanske inte bara ger mig den bearbetning av känslorna jag behöver, utan också ett svar till dem som har läst och undrat vad som låg bakom formuleringarna.
Jag föddes till döden
till min mammas sorg
Som mamma till det barn som dog i min mage vill jag gärna ge mitt barn en röst. Jag vill veta vad han skulle ha tänkt och tyckt om han hade fått vara med oss i livet. Det är en livslång sorg att inte få se sitt barn växa upp.
En av de första reflektioner jag gjorde när jag fick veta att mitt barn inte längre levde var att jag aldrig skulle få lära känna det. Mitt barn skulle aldrig få se dagens ljus och aldrig ligga i min famn. Så fel jag tänkte! Vi kände ju varandra sedan länge, i över ett halvt år hade hade jag känt hans mjuka rörelser och vänliga puffar. Dygnet runt hade vi tillsammans upplevt såväl sommar som höst och vinter och de drömmar om framtiden jag närde omslöt naturligtvis mitt barn och var en del av den näring han behövde för att växa.
Jag sjöng för mitt barn varje dag. Jag överförde känslan i min lyckliga tillvaro med rösten, med mitt blod, med min längtan. Min lyckliga stjärna hade lett mig mot en tillvaro som gav mig hopp om framtiden.
Jag föddes till livet
men inte som du ser det
Mitt barn hade redan dött när det föddes. Jag var fömodligen i chocktillstånd, för jag varken grät eller skrek. Allra helst hade jag velat att de skulle söva ner mig, plocka ut barnet, kasta bort det och låta mig gå vidare i livet. Vare sig motivet var medicinskt eller psykologiskt kunde jag inte påverka beslutet och förlossningen var okomplicerad om än långvarig.
En varm och mjuk bebis med slutna ögon lades på min mage efter födseln. Det var våran son som kommit till världen. Den mörka, grymma, eländiga, orättvisa världen.
Redan då började frågorna om vad som var meningen. Vad hade hänt? Hur hade det gått till? Och varför, varför, varför?
Hur kan man längta efter något man aldrig haft? Mitt liv var kvar som förut: samma man, samma hus, samma djur, samma vänner, samma jobb, samma trädgård, samma böcker i bokhyllan. Allt var sig likt på ytan men det var inte samma liv. I fortsättningen skulle varje dag levas med minnet av min pojke.
Jag föddes till mening
i min mammas liv
Hela min världsbild hade slagits i spillror. Jag fick långsamt försöka pussla ihop en meningsfull tillvaro igen. Det som hade hänt behövde få en plats i ett sammanhang som betydde något.
Länge, länge levde jag i föreställningen att allt hade varit mycket bättre om det inte hade hänt. Nu hade det hänt och det hade drabbat mig. Jag lärde mig acceptera detta och utvecklade min förmåga att känna tacksamhet över det jag har.
Minnet av min son är en del av livet. Jag har till slut även kommit att känna tacksamhet för detta. Utan att grämas över sorgens börda kan jag inse att jag inte hade varit den jag är idag om inte båda mina barn hade funnits i mitt liv, i mina tankar.
I backspegeln kan jag faktiskt se en mening i det fullständigt meningslösa.
Ibland kan en känsla eller händelse svepa in i själen som en vind. Beroende på rikting och styrka kan den ställa till med stor oreda och skymma sikten för allt annat. Du famlar i ett grått rum utan konturer, det svider i ögonen och munnen blir alldeles torr och oförmögen att tala. För att få ordning på livet igen behöver det städas. Att städa upp i gammal sorg handlar om att bearbeta, gå igenom ännu en gång, rensa bort det ovidkommande och ställa saknaden i relation till det som finns här och nu. Efter en stund lägger sig sorgen till rätta igen.
När jag skrev om att födas, rörde det upp mycket av min gamla sorg. Orden kom så lätt, vilket egentligen inte är konstigt eftersom jag har tänkt och funderat i många år, inte så mycket på själva födelsen men på vilken roll den har spelat i mitt liv. Orden är en så mäktig dammvippa som kan få ett dammlager att virvla upp, men orden kan också användas för att städa rent efter att känslorna hamnat i oordning. Det är det jag behöver göra idag.
Mina ord idag kanske inte bara ger mig den bearbetning av känslorna jag behöver, utan också ett svar till dem som har läst och undrat vad som låg bakom formuleringarna.
Jag föddes till döden
till min mammas sorg
Som mamma till det barn som dog i min mage vill jag gärna ge mitt barn en röst. Jag vill veta vad han skulle ha tänkt och tyckt om han hade fått vara med oss i livet. Det är en livslång sorg att inte få se sitt barn växa upp.
En av de första reflektioner jag gjorde när jag fick veta att mitt barn inte längre levde var att jag aldrig skulle få lära känna det. Mitt barn skulle aldrig få se dagens ljus och aldrig ligga i min famn. Så fel jag tänkte! Vi kände ju varandra sedan länge, i över ett halvt år hade hade jag känt hans mjuka rörelser och vänliga puffar. Dygnet runt hade vi tillsammans upplevt såväl sommar som höst och vinter och de drömmar om framtiden jag närde omslöt naturligtvis mitt barn och var en del av den näring han behövde för att växa.
Jag sjöng för mitt barn varje dag. Jag överförde känslan i min lyckliga tillvaro med rösten, med mitt blod, med min längtan. Min lyckliga stjärna hade lett mig mot en tillvaro som gav mig hopp om framtiden.
Jag föddes till livet
men inte som du ser det
Mitt barn hade redan dött när det föddes. Jag var fömodligen i chocktillstånd, för jag varken grät eller skrek. Allra helst hade jag velat att de skulle söva ner mig, plocka ut barnet, kasta bort det och låta mig gå vidare i livet. Vare sig motivet var medicinskt eller psykologiskt kunde jag inte påverka beslutet och förlossningen var okomplicerad om än långvarig.
En varm och mjuk bebis med slutna ögon lades på min mage efter födseln. Det var våran son som kommit till världen. Den mörka, grymma, eländiga, orättvisa världen.
Redan då började frågorna om vad som var meningen. Vad hade hänt? Hur hade det gått till? Och varför, varför, varför?
Hur kan man längta efter något man aldrig haft? Mitt liv var kvar som förut: samma man, samma hus, samma djur, samma vänner, samma jobb, samma trädgård, samma böcker i bokhyllan. Allt var sig likt på ytan men det var inte samma liv. I fortsättningen skulle varje dag levas med minnet av min pojke.
Jag föddes till mening
i min mammas liv
Hela min världsbild hade slagits i spillror. Jag fick långsamt försöka pussla ihop en meningsfull tillvaro igen. Det som hade hänt behövde få en plats i ett sammanhang som betydde något.
Länge, länge levde jag i föreställningen att allt hade varit mycket bättre om det inte hade hänt. Nu hade det hänt och det hade drabbat mig. Jag lärde mig acceptera detta och utvecklade min förmåga att känna tacksamhet över det jag har.
Minnet av min son är en del av livet. Jag har till slut även kommit att känna tacksamhet för detta. Utan att grämas över sorgens börda kan jag inse att jag inte hade varit den jag är idag om inte båda mina barn hade funnits i mitt liv, i mina tankar.
I backspegeln kan jag faktiskt se en mening i det fullständigt meningslösa.
Etiketter:
dödelsedagen,
funderingar,
sorg
03 augusti, 2010
Att födas
Jag föddes till döden
till min mammas sorg
För mig var dagens ljus
ett blodrött skimmer
filtrerat genom uterus hinnor
För mig var alla ljud
min mammas sånger
drömmar som slog i hjärtats takt
Jag föddes till livet
men inte som du ser det
För mig finns ingen tid
men oändliga spektra
fasetterade mot evigheten
För mig finns inget rum
men mammas längtan
drömmar om en mötesplats
Jag föddes till mening
i min mammas liv
För mig är verkligheten
ett skimrande väsen
närvarande i naturens färg
För mig är sinnevärlden
min mammas minnen
drömmar om universums allt
till min mammas sorg
För mig var dagens ljus
ett blodrött skimmer
filtrerat genom uterus hinnor
För mig var alla ljud
min mammas sånger
drömmar som slog i hjärtats takt
Jag föddes till livet
men inte som du ser det
För mig finns ingen tid
men oändliga spektra
fasetterade mot evigheten
För mig finns inget rum
men mammas längtan
drömmar om en mötesplats
Jag föddes till mening
i min mammas liv
För mig är verkligheten
ett skimrande väsen
närvarande i naturens färg
För mig är sinnevärlden
min mammas minnen
drömmar om universums allt
Etiketter:
dikter,
dödelsedagen,
sorg
02 augusti, 2010
Begränsning
Gömd i skuggorna
av inbillade hinder
Instängd bakom höga murar
byggd av existensiella frågor
armerad med rädsla
Sikten skymd av fönsterluckor
reglade av någon utanför
Instängd bakom låsta dörrar
stängda av någon annan
bevakade av omgivningen
Glömd i ensamheten
mitt bland alla andra
Instängd i det egna livet
av de falska föreställningarna
de egna begränsningarna
av inbillade hinder
Instängd bakom höga murar
byggd av existensiella frågor
armerad med rädsla
Sikten skymd av fönsterluckor
reglade av någon utanför
Instängd bakom låsta dörrar
stängda av någon annan
bevakade av omgivningen
Glömd i ensamheten
mitt bland alla andra
Instängd i det egna livet
av de falska föreställningarna
de egna begränsningarna
01 augusti, 2010
Solen
Många skulle säkert kalla henne rädd. Oförmögen att lämna förhållandet med risk att bli ensam, känna sig övergiven och orolig för den då påtagliga verkligheten att själv behöva ta ansvar för sitt eget liv.
Det stod i nästan varenda relationsspalt, rädslan för att bryta upp var en generaliserande förklaring till alla problem och dåliga äktenskap. Men själv kände hon sig inte rädd. Det var inte hon som vek undan med blicken när en argumentation höll på att glida över i gräl. Det var inte hon som tvekade att ställa frågor och göra påståenden. I alla år hade hon varit övertygad om att hon var den starkare och säkrare. Hon visste att det var hennes initiativ som drev deras liv framåt.
Någon gång hade en tvivlande tanke dykit upp som ett litet vitt moln på hennes annars enfärgade sommarhimmel. Ett tanke med diffusa kanter i början men efterhand hade konturerna inte bara blivit klarare, de hade också blivit mörkare. Funderingarna kunde hålla henne vaken långt in på nätterna. Kanske hade de rätt, kunde det vara hon som var rädd. Hon vände och vred på händelser och samtal som ägt rum under dagarna och kunde kanske medge att hennes handlande kunde tolkas som rädsla.
Hon medgav för sig själv att det kunde vara en form av rädsla som drev henne att vara den starka i förhållandet. Ändå ville hon inte ge efter och kalla sig själv rädd. Hon ville absolut inte ge några relationsexperter erkännande för det som hon i alla år hade avfärdat som smått tramsigt. Att gå skilda vägar kunde knappast vara lösningen i ett äktenskap, bara för att någon skulle bevisa att rädslan skulle övervinnas.
Rädsleproblematiken och separationslösningen missade att ta hänsyn till det faktum att man faktiskt kunde trivas med vardagen även om det fanns orosmoln. Den bortsåg från de dagar när solen lyste över förhållandet. Själv var hon mycket medveten om vem som var solen i hennes liv, vem det var som kunde få dagen att stråla och kvällarna att bli magiska, den som kunde alstra och skänka värme. I hennes liv fanns en sol och hon visste att den fanns där även om den inte lyste varje dag.
Det stod i nästan varenda relationsspalt, rädslan för att bryta upp var en generaliserande förklaring till alla problem och dåliga äktenskap. Men själv kände hon sig inte rädd. Det var inte hon som vek undan med blicken när en argumentation höll på att glida över i gräl. Det var inte hon som tvekade att ställa frågor och göra påståenden. I alla år hade hon varit övertygad om att hon var den starkare och säkrare. Hon visste att det var hennes initiativ som drev deras liv framåt.
Någon gång hade en tvivlande tanke dykit upp som ett litet vitt moln på hennes annars enfärgade sommarhimmel. Ett tanke med diffusa kanter i början men efterhand hade konturerna inte bara blivit klarare, de hade också blivit mörkare. Funderingarna kunde hålla henne vaken långt in på nätterna. Kanske hade de rätt, kunde det vara hon som var rädd. Hon vände och vred på händelser och samtal som ägt rum under dagarna och kunde kanske medge att hennes handlande kunde tolkas som rädsla.
Hon medgav för sig själv att det kunde vara en form av rädsla som drev henne att vara den starka i förhållandet. Ändå ville hon inte ge efter och kalla sig själv rädd. Hon ville absolut inte ge några relationsexperter erkännande för det som hon i alla år hade avfärdat som smått tramsigt. Att gå skilda vägar kunde knappast vara lösningen i ett äktenskap, bara för att någon skulle bevisa att rädslan skulle övervinnas.
Rädsleproblematiken och separationslösningen missade att ta hänsyn till det faktum att man faktiskt kunde trivas med vardagen även om det fanns orosmoln. Den bortsåg från de dagar när solen lyste över förhållandet. Själv var hon mycket medveten om vem som var solen i hennes liv, vem det var som kunde få dagen att stråla och kvällarna att bli magiska, den som kunde alstra och skänka värme. I hennes liv fanns en sol och hon visste att den fanns där även om den inte lyste varje dag.
Etiketter:
funderingar,
känslor,
relationer
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)