16 december, 2011

Att vara inblandad

Vandrar mellan talande ryggar
försöker sidledes passera genom 
trånga passager och pressande frågor
Studerar de ansikten som glimtar förbi
Blicken hakar någon gång fast i en annan
men vill inte stanna kvar
vill glida undan, 
fastnar i osynliga fångstnät
som är uppspända 
av livets vilja att hålla oss alla om ryggen 
vare sig vi vill vara med eller ej

11 december, 2011

Att köa

Att köa är ett minne blott
sedan skanning blev ett val
nu drar man snabbt sitt kort
och handlar det man skulle ha
Går sen ogenerat ut
förbi alla de som inte törs
eller kanske inte fått
lov att själva checka ut

En mycket lättsam vana
att alltid slippa kö
vänder snabbt i dörren
där det är fullt med folk
Tålamodets kondition
har nått sin botten
numera känns det som
att varje liten droppe
är den som rågar måtten



Att ta priset

Ja jösses
hon skulle verkligen ta priset
som den sämsta spelaren i laget
om något sådant fanns
det finns ju inte en enda boll
som hon klarar att fånga
eller styra mot mål

Eller inte
för det måste man säga
och ge henne beröm för
att hon i alla fall vill
och försöker att få något gjort
fast det blir snedträff
vid varje försök

I alla fall
skulle jag aldrig nämna så hon hör
ett ord om hur dåligt det går
för om något är sant
här i världen så är det just det
att ingen kan växa utan beröm
och tro på sig själv

05 december, 2011

Att släpa

Kunskapen är inte tung som börda
men ansvar
som inte heller går att greppa
som inte väger något alls
kan vara svårt att bära
för en enda spelare i laget

Lärdom kan man alltid skörda
men plikten
som borde finnas över allt
som borde växa i oss alla
manar den att släpa
som inte vågar släppa taget


04 december, 2011

Att förstå

Med nedslagen blick 
lyssnar hon färdigt
drar sedan en resignerad suck
och inser sakta
att det inte kan vara
någon annans fel
än hennes eget



28 november, 2011

Att sortera

Lägger pappersförpackningar i ett fack
när den nyttiga mjölken tagit slut
Stoppar saftflaskor i ett annat
efter att den söta drycken runnit ut
Till återvinning går nu också plast,
den nya tidens attribut

27 november, 2011

En förolämpning

Fick en komplimang idag
skulle det nog va'
Du är så snygg i håret
var orden som han sa'

Aldrig förut har han nämnt
något om mitt hår
inte ens på skämt
när han rufsat min kalufs

I huv'et halkar tanken fram
om det kan vara så
att det han aldrig sagt
är det han vill, jag ska förstå

19 november, 2011

En besvikelse

Mina medtrafikanter är ju bevisligen intelligenta varelser
alla har de visat att de klarar
ett svårt och krångligt teoretiskt prov
tillika en uppkörning under övervakad press

Varför glömmer då så många bort det de en gång lärde sig?
Att några faktiskt tappar bort
eller blandar ihop alla reglerna som finns
kan jag kanske acceptera med en dos av tolerans

Men det som gör mig så oerhört besviken
är de som väljer att bara minnas partiellt
den del av regelverket som endast gynnar
deras egen egoistiska framfart före alla andra

De som vet att det är du som måste visa hänsyn
och börjar köra om där den tvåfiliga vägen går ihop
De som hävdar sin obestridliga rätt
att med det tunga släpet ligga kvar i körfältets mitt

De som ser åt vänster där högerregeln gäller
och flinar stort när de kör ut i korsningen
helt och hållet omedvetna om att den som kom från höger
tvingades att bromsa för att undvika en krock

18 november, 2011

Ett straff

Tre nätter i halvdvala
så trött att det inte går att somna
varje gång ögonlocken faller
öppnas det stora omättliga djupet
där ingenting någonsin vilar

Det är straffet
för att vägra fortsätta
för att göra något själv
Det är straffet
för att våga
ifrågasätta ödet

16 november, 2011

Att automatisera


Behöver inte tänka
på att tänka
tankarna kommer
på dig
oss
automatiskt
bara jag tänker på
att inte tänka
på dig

och skulle jag ändå
slänga en medveten tanke
åt ditt håll
så hoppas jag
du känner
min omtanke

Bygger med känsla
en linje
utan materia
utan strålning
utan teknik

Konstruerar
ett liv
där vi alltid är förenade
utan att vara bundna

15 november, 2011

Att befria

Den gröna pricken
befriar endast den
oroliga därhemma
Låter sig lugnas
av signalens färg
Men den som tänder
får inte riktigt känna
friheten därute

06 november, 2011

Det som är för bra

Mamma sitter framför skärmen
väntar på den gröna pricken
från andra sidan jordklotet

Med den moderna tekniken
blev dotterns resa lätt att lova
rösten skulle alltid vara nära

Men när dygnet gått ett varv
och tystnaden grinar på nätet
växer ångesten som elak böld

Äntligen når dagen sitt slut
i samma stund som morgonen gryr
och den gamla tekniken får svar


"Älskade vän, har du sovit gott?"
"Ja, men internet har flippat ur."




30 oktober, 2011

Att reagera

Mitt på första bordet stod en kolsvart tårta. Borden var placerade till ett långt utdraget skepp i salen som var dunkelt upplyst med levande ljus. Ljusstakarna fanns med jämna mellanrum på väggarna där mörka fönsterrutor avskärmade yttervärlden. I glaset speglades endast samma bild som hon hade framför sig. Den var stilla.

Alla platser var upptagna av allvarsamma personer som satt orörliga. Ändå uppfattade hon att de tycktes luta sig mot varandra i en tyst kommunikation när hon steg in i salen. Ingen sade något. Ingen tittade på henne. Men från varje person i de två långa raderna längs bordet kunde hon känna avståndstagandet. Hade de vänt sig emot henne? Hon förstod inte varför de reagerade med mörker och blindhet.

Hon skulle lämna dem, men det var inte hennes val. Hon hade blivit bortknuffad. Tårtan var svart. Var detta en begravning? Hennes egen begravning? Hon harklade sig och sträckte upp axlarna när hon sökte med blicken efter en rörelse, en blick eller antydan att hon fortfarande var levande för dem.

20 oktober, 2011

Till fots

I gråa hösttorra ljungmattan
lämnar jag gårdagens oro

I gula höstvåta myrmarken
släpper jag vardagens bry

I vita frostklädda fjällbjörkar
hänger jag undan besvär

Ser hur vinden har format
bergets runda kontur

17 oktober, 2011

Vila

Med ett mjukt och sviktande tryck under pannbenet
   som långsamt fyller
   tankarnas ekande lya
likt ett inverterat täcke som faller ut och skyddar
   mot envisa infall
   och vaga intryck
sträcker den efterlängtade vilan ut sin mjölkvita domning

  mjölkvitt skimmer
  flammande färggrant
  svajande mörka konturer
  böljande mörkgrått töcken
  innan svärtan startar sin helande process


16 oktober, 2011

Att beundra

Med armarna runt ett stadigt klippblock
men fötterna hängande fritt
över ett bottenlöst tomrum

Armbågarna vilar på markens yta
när du lugnt ber en förbipasserande
om hjälp att komma upp

Han ser ner och värderar din situation
beundrar din styrka
din kraft att hålla dig kvar
säger att det är bra
att du inte grips av panik
och bokar in en tid i sin kalender

Din mun är stum
men hjärtat skriker
innanför sin bur av ben

Hur många gånger har dina öron hört
beröm för din lugna karaktär?
Hur många gånger har dina ögon bett
om förståelse för vad det verkligen är?


14 september, 2011

Att vägleda

Den buttra, gnälliga tonåringen som ägnat de senaste åren till att markera sin frigörelseprocess har under ett par månader förändrat sin attityd. Plötsligt en dag går det att föra en diskussion utan att anklagelser eller personliga ifrågasättande sänker samtalsklimatet under nollpunkten.

Sambandet med den privata övningskörningen, den så kallade mängdträningen, är konstaterat men frågan kvarstår om tonåringen aktivt bestämt att vara tillmötesgående under körsessionerna eller om det är en biologisk mognadsprocess som skulle inträffat runt 18-årsdagen i alla fall.

För föräldern är det en fantastisk upplevelse att få vägleda sitt barn, ge råd och anvisningar utan att det uppfattas som tjat. Den allra mest glädjande insikten är att tonåringen ju faktiskt är mogen att själv ge sig ut, inte bara i trafiken utan också i livet.

13 september, 2011

Att vara belåten

Tusen spikar har långsamt slagits fast
Smärtan har klingat av till en svagt molande oro

Tonvis med nålar håller styckena på plats
Vindens kraft får inte längre något grepp
om dina tankar

Långa rep har tvinnats och spänts upp
Trösten finns där att hålla i hand
om den behövs

men dagen gryr i den nya tiden
minnets spegling krymper
handens kramp försvinner
skuggornas konturer löses upp, bilderna förvandlas

kramp blir till kamp
oro lugnar sig till ro
rädsla byts till käresta
ovissheten stillar sig
klagolåten hörs nu rätt belåten

11 september, 2011

Att minnas

Minnet skär med knivskarp egg
genom det spröda, ogenomskinliga skal
som strävsamt byggts upp under år efter år efter år
I kontakten med luft flammar lågorna upp
hindrar de tveksamma händer
som ändå vill hålla ihop detta livslånga sår


Stickande dimma och rök
Svidande skråmor och sår
Smärtsam kunskap och ärr
Levande ångest som bär
minnenas glöd i sin famn


Ett möte
En dikt
Ett ord
En rent klingande ton
Vad helst kan inte väcka en tanke
sätta en känslosträng i svängning
lösa upp gårdagens omslutande skuggor
få minnesbilderna att framträda i rädslans strålkastarljus

05 september, 2011

Att kontakta

Slå en signal. Gå hem till. Vi möttes ju häromdan, det borde inte ta emot. Det borde inte komma fyllda tvättkorgar och ostruken tvätt emellan. Diskmaskinen kan väl stå ourplockad en stund till. Varför fångar teven mitt intresse just idag?

Ring upp. Ring på dörren. Ett par dagar efteråt är en passande tidsrymd. Nu är det läge att ta upp tråden, att återknyta till mötet på stan. Tillfället kommer aldrig igen, att vänta längre gör det bara svårare. Det borde vara lätt.

Men det är svårt. Första frasen går att tänka ut men svaret går aldrig veta. Fortsättningen går inte att repetera. Oron för att inte hitta ord. Rädslan skuggar mig när jag inte vet om det går bra, om vi hittar varann igen. Mina fingrar snubblar generat på tangenterna när jag söker ditt namn på Facebook i stället.

04 september, 2011

Det bästa

Går långsamt med den lilla spaden i ena handen och hinken i den andra. Känner sommarljumma vindar trots att det redan gått fyra dagar in i första höstmånaden. Ser hur färgerna i rabatten är på väg att bytas ut mot sepiatoner. Ett grässtrå sticker upp mellan astilbens flikiga blad och jag sätter mig ner på knä för att rensa bort ogräset.

Till höger växer chokladblomman och jag lutar mig över den och känner den milda kakaodoften i näsan. Ler för mig själv och reser mig upp för att promenera vidare i trädgården. Floxen lite längre bort sprider sin sjungande söta doft i luften och gömmer inte några hemligheter. Lavendeln har blommat över men delar gärna med sig av en kvist där de aromatiska oljorna har sitt gömsle i små avlånga blad längs stjälken.

Getingarna flyger i äppelträden. När sommaren är slut kalasar de på den finaste frukten. Rödkindade väntar äpplena på att skördas. Dagens sol ger extra sötma som smakar ända in i julmånaden. Sträcker upp en hand och plockar den största och rödaste frukten. Biter genom skalet och känner hur saften rinner i mungipan och ner över hakan.


30 augusti, 2011

Att behaga

Med ett alldeles rätt tillrättalagt leende
ska man välja de väl avvägda orden
och visa den förväntade attityden

spela med i det underligt välbekanta spelet
sedesamt svara rätt i varje scens repliker
stillsamt låta sin motpart peka ut vägen

Med en lätt sänkning av blicken
hoppas man kunna se bortom knuten
och där upptäcka vad som förväntas härnäst

28 augusti, 2011

Att måla

Sittande framför den vita duken
oförmögen att påbörja bilden
som ska förändra världen
inte genom revolution men som det första steget
som kanske visar någon
enda
värnlös
individ
att vi alla har något gemensamt
en inbyggd önskan
där skönhet och harmoni har en djupare
mer intensiv färg
än de snabba ombytenas kraftiga färgstänk

18 augusti, 2011

Skogen

Skogen är full av fasor och mörka skuggor. Ojämna stigar som är svåra att följa, försvinner ibland oförklarligt och lämnar vandraren vilse i stiglös mark. Oväntade ljud spänner nerverna och ger fantasin näring att börja föreställa sig otäcka djur och timmar av skräckfyllt letande efter vägen tillbaka. Rovdjuren finns kanske bakom ett mossbevuxet krön, mellan stammarna längre bort eller följer bakom i spår som inte går att dölja.
Faran lockar några in i det gröna dunklet men rädslan håller sig nära skogsbrynet. Korparna flyger i flock över granarnas svarta toppar, spanar och väntar. Letar efter försvarslösa offer för deras hunger. Hårda svarta näbbar, redo att börja äta innan lammet är dött.
Gräset längs dikeskanten är gulnat och torrt. I buskarnas nedböjda grenar håller fukten sig kvar. Kvistarna slår mot ben och armar som försöker hålla dem på avstånd. Där bland de fortfarande gröna bladen finns den värsta faran. Den minsta, nästan osynliga parasiten, så liten att den inte ens kan skrämma bort den mest ångestfyllda skogsflanör.

07 augusti, 2011

Osäkerhet

Hade hon haft en stor sorg eller en allvarlig sjukdom, hade alla ställt upp för henne. Då skulle de ha tröstat, hjälpt till att laga mat och handla och de skulle ha frågat och intresserat sig och stöttat henne genom svårigheterna. Nu möttes hon bara av flackande blickar eller snörpta mungipor.

Hur skulle hon göra för att få dem att förstå? Hon förstod ju inte själv hur det hade kunnat bli så här. På något sätt verkade det som om alla hennes dagliga uppgifter hade kopplats ihop till en stor, surrande bikupa, där varje liten uppgift hade en gadd av dåligt samvete. När hon inte lyckades med en av alla små uppgifter stack, sved och värkte det inom henne. Hon fick många styng av samvetet nuförtiden.

Det verkade som om uppgifter som tidigare hade varit så lätta numera tog både längre tid och var svårare. Vad hade hänt? Fungerade inte hennes hjärna längre? Var det händerna, kroppen som höll på att gå sönder? Alla saker som skulle göras! Det gick inte att hålla sig lugn när det var så mycket som skulle göras och ställas på plats.

Surret av alla små uppgifter som pockade på uppmärksamhet, som stack henne med dåligt samvete, som plågade henne med sin närvaro höll hennes nerver och koncentration på helspänn. Det blev aldrig någon tid över för att reflektera och bearbeta situationen. Hon visste inte hur hon skulle klara av dagen, än mindre morgondagen. Och ingen hjälp kunde hon räkna med.

Om hon nämnde något av alla sin små problem, ja hon såg ju själv att varje problem i sig var litet, fick hon aldrig någon stödjande eller förstående reaktion. Varje kommentar hon hade fått när hon gjorde ett försök att få hjälp bekräftade bara det faktum att det var små bekymmer hon hade.

19 juli, 2011

Ett brus

Det strömmar ord genom luften
I den första meningen tas avstampet
och du avslöjar vart du vill komma med din replik
Den andra meningen följer tråden
men sedan ramlar orden in från alla möjliga olika håll
Infallsvinklar, förklaringar, syftningar och avsikter
hindrar dig från att komma till saken
Orden strömmar genom luften
men når inte fram
Innan du har kommit halvvägs till din slutsats
har jag tappat orken att lyssna

18 juli, 2011

Att vägra

Hon väntar
på att du ska ta dig samman
och ordna upp din vardag

Hon menar
att du är en vuxen människa
med förnuft och förstånd

Hon hoppas
att du inte tror att hon
ska reda ut dina bekymmer

Hon hjälper
ju till om hon är tvungen
när hon ser att det är illa

Du ber inte om hjälp
Du begär ingen assistans
Du frågar aldrig om stöd
Du sitter bara där och väntar

Hon vägrar
att ta ansvar för ditt liv
och ditt välbefinnande

Du måste ge lite själv
Du borde visa lite respekt
Du kunde åtminstone säga ett tack

17 juli, 2011

Att avgöra

I bråkdelen av en sekund
varje evighetslång minut
bestämmer du
om du ska bestämma dig
eller ej

Det är ett ögonblicks verk
som kan ältas i det oändliga
fram till beslut
om du ska reagera nu
eller efter

19 april, 2011

Empati

Axlar tyngda av så mångas bördor
Magen värd för barnens rädslor
Ryggen böjd av sorg i världen
Hjärtat fullt av äkta känslor
Själen fylld av tröst åt andra

Hans ord blir alltid rätt, i tid och ton och form
Hans blick ger stöd åt meningen,
väl valda ord som alltid grundar sig
i den djupa tron på människan
i grund och botten god

18 april, 2011

Integritet

En armlängds avstånd är en rimlig gräns
hon vill inte känna värmen hud mot hud
men se den och tolka den i rymden mellan er

Du får inte krypa närmare och hamna inom synhåll
för de inbillade och verkliga små fel som stör er dialog
men de stora bristerna är stumma
och talar inte ens i enrum om du skulle komma nära

06 april, 2011

Statistik

Statistik kan man verkligen få anledning att hata om man arbetar på ett företags kontor. Hata så innerligt att den anrika statliga inrättningen SCB kommer att uttalas Sadistiska CentralByrån eftersom de ständigt skickar ut sina förfrågningar om orderingång och resultat och antal anställda och lagernivåer och investeringsbehov och utländska dotterbolag och omsättning och efterfrågan och marginalprocenter och så vidare i en aldrig sinande ström av nya aspekter att mäta samhällets förändring med.

Ilskan över deras datainsamlingar mildras inte med den på senare tid tillkomna slutfrågan i deras webbaserade enkäter; Hur lång tid tog det att svara på frågorna? Tyvärr ligger en inmatningsmask i rutan som bara tillåter klienten att ange siffror, det självklara svaret skulle annars bli: för lång tid.

03 april, 2011

Ett tillskott

April är månaden då det kan hända
att den ekonomiska nerförsbacken är till ända
Semesteråret har kommit till sitt slut
och om ledigheten inte har tagits ut
kan det bli ersättning för besväret
i form av pengar i lönekuveret

30 mars, 2011

Att packa

Byxor i botten
Tröjor på toppen
Strumpor i sidan
Lågskor under locket

Biljetter och bankkort i bagen
Tandborste och trosor i taxfree

29 mars, 2011

Att vägra

Två dagar efter månadsskiftet hade Sari fortfarande inte uppdaterat sin projektmodul och vid konfrontationen påstod hon att hon hade glömt. Det hade varit samma problem månaden innan, men då menade hon att eftersom ingen hade sagt till henne så hade hon inte uppfattat att det var tvunget att göras.

Det var inte så att Sari vägrade ta på sig uppgifter. Hon gjorde det bara så besvärligt för den som behövde hennes hjälp att alla drog sig för att be henne. Det var en strategi som hon hade utvecklat för att inte bli inblandad om hon inte var tvungen. Att jobba i team var inte Saris grej, förstod snart den som försökte få henne delaktig i projektet. Läget började bli akut, snart ville ingen av de andra ha med henne att göra. Att få henne i sin del av projektet innebar ofelbart merarbete. Dels gick det åt tid att kontrollera vad som inte hade blivit gjort och sedan när en deadline närmade sig fick de andra i gruppen hjälpa till med det som Sari borde ha hunnit färdigställa.

I nästa projekt som skulle startas efter sommaren fick de allt se till att strukturera om gruppen. Ingen skulle acceptera att ha Sari med en gång till.

27 mars, 2011

Att försumma

Varje vaken stund
vill jag värna dig
min mamma

Under solens strålar
vill jag hjälpa dig
gamla mamma

I dagens ljus
vill jag vara den
goda dottern

men när kvällen kommer
lurar minnen i dess skugga

ovälkomna känslor
tar sig fram i skydd av mörkret

Logikens svarta skärpa
ställer upp retoriska frågor

Vad har hon gjort för dig?
När fick du erkännande sist?
Har hon nånsin tackat dig?

Är det ditt ansvar?
Är ni inte flera syskon?
Är du skyldig henne nå't?

Strax innan sömnen släcker sinnet
skymd i drömmars dis

står den viktigaste frågan
ännu obesvarad kvar

Är du ärlig mot dig själv?

26 mars, 2011

Att bli avbruten

Jag kan inte tänka
inte tala
känna
berätta
hur det är

när den sköra kvisten bryts
saven sipprar
darrar
gråter
för det känns

24 mars, 2011

Ett äventyr

Med snabba steg sprang barnen före henne upp mot källan. Hon försökte hänga med i deras fart men andades tungt och tyckte plötsligt att granstammarna försiktigt bugade och lutade sig över henne. Det gick runt i huvudet. Hon stannade och böjde sig framåt, lade händerna mot låren för att få stöd och tog några djupa, flåsande andetag.

När hon tittade upp igen såg hon den största av pojkarna uppe på en av stenarna som låg runt källan och den lilla som lutade kroppen mot stenen och försökte komma upp genom att hoppa med ena benet lyft. "Nej! Nej! Ni får inte klättra! Ni kan ramla i", ropade hon, glömsk av att man aldrig ska använda ordet inte i uppmaningar eftersom barn inte tycks höra ordet inte utan bara uppmaningen.

Hon började småspringa och försökte att inte tänka på hur ont det gjorde i lungorna för varje väsande inandning. Bröstkorgen kändes som om den skulle explodera och fast hon hade 10 meter kvar till pojkarna tvingades hon stanna. "Kan du inte... klättra ner igen?" stötte hon fram i två väsande utandningar. Den stora pojken vände sig om. Hon såg hans stora leende som strålade även när hans ögon vidgade sig och ögonbrynen åkte upp i pannan av förvåning när han tappade balansen i vändningen.

Plasket trängde genom suset i hennes öron och sköljde bort alla tankar och all känsla av smärta när hon tog sig fram de sista metrarna till källan. Lillpojken hade kravlat sig upp och låg på mage på stenen när hon lutade sig fram för att nå sonen som hade ramlat i brunnen. Han skrattade högt där han satt mitt i den grunda källan. "Mamma, det är inget farligt vatten. Du sa ju att det inte var farligt. Man kan till och med dricka det."

13 februari, 2011

Att tolerera

På gränsen
till vansinne
när häpnaden över 
tilltag
fräckhet
framfart
får ditt spröda kärl
att närapå brista

På randen
av tålamod
skyl med ett täcke
långsamt
varsamt
tålmodigt
din känsla för rätt
som kanske är fel

På vägen
till insikt
lev vid sidan av
fiende
ovän
okänd
vila i stunden
för att undvika strid

12 februari, 2011

Enkelhet

Strama former
klara färger
lätt att hitta

Raka linjer
svaga svängar
lätt att följa

Klara besked
tydliga svar
lätt att förstå

20 januari, 2011

Dagens bästa stund

Om jag hade skrivit dagbok skulle dagens anteckningar ha kunnat formuleras som följer.

"Stressade som en tok på jobbet. Chefen säger sig ha förståelse, men det hjälper ju inte att få alla rapporterna klara. Blev bara kvar en kvart efter arbetstid. Tur det, för då hann jag in i affären och köpa kaffebröd att bjuda på. Kollade i anteckningarna i går kväll och upptäckte att det var min tur att bjuda på fika på bokträffen.

Väl hemma bryggde jag två kannor kaffe och knökade ner termosar och vetelängden i en plastpåse. Hittade några mönstrade servetter som också åkte ner i påsen. Plastmuggar och skedar och några sockerbitar i en burk. Mjölk, hittade en festisflaska som jag kunde skölja ur för att ta med mig mjölk. Varför ska så många ha mjölk i kaffet? Det är ju godare utan! 

Snabbt, snabbt och iväg. Kom bara fem minuter för sent. Och vilket jubel! Tänk att man kan vara så efterlängtad. :) Visst fattar jag att det var fika-bjuderskan som var så efterlängtad, men det värmde i alla fall. Och efter att kaffet var urdrucket och brödet uppätet så hade till och med Vargas Llosa ändrat intryck på oss alla. Alla tyckte att deras bok var rörig, för lång, för komplicerad eller för svår ända tills vi hade hört om varandras böcker. Det fanns gemensamma drag och karaktärer i alla böcker och intresset för den bok var och en hade läst blev plötsligt större. Det är som att boken blev bättre för att man lär känna författaren.

Tänk att en bok kan bli bättre långt efter man har läst den bara genom att prata om boken och författaren. Och tänk att kaffet blir så gott i sällskap med likasinnade.

Nu är det god natt. Hoppas jag kan somna i kväll."

17 januari, 2011

Motsättningar

Kalle ville ha lika lön för lika arbete. Han stred och argumenterade för likalöneprincipen som många av hans äldre kollegor gjort före honom. När avtalet till slut var i hamn och timlönen satt började en ny strid.

Den striden utkämpades inte mellan samhällets olika klasser. Nu stod han i stället öga mot öga med Eva-Britt och kunde inte för sitt liv få henne att förstå att lika lön för lika arbete ju innebar att man också skulle arbeta lika mycket. Hennes uppfattning var att alla anställda skulle få lika mycket lön för varje timma de var instämplade.

16 januari, 2011

Normer

Älska fester
Gilla skvaller
Köpa kläder
Göra resor
Fixa håret
Börja banta

Jobba järnet
Laga middag
Byt gardiner
Gå på tjejträff
Läs romaner
Inred hemmet

Lev i nuet
Carpe diem
Lär dig välja
Var dig själv
Alltid redo
Stötta andra

Våga bjuda
Duka vackert
Maxa dagen
Sov på natten
Räkna dygnets
alla timmar

15 januari, 2011

Finfördela

Vart har vackerheten tagit vägen? Skrangliga modelldockor med trasiga kläder rör sig som zombies med sina stelnade runda ansikten accentuerade av plockade ögonbryn. Kantiga höftben som misslyckas att hålla linningen uppe, ger den löjliga bredbenta tonårsmachon en karaktäristisk silhuett. Övermogna ungdomar där hullet väller ut mellan påträngda jeans och korta tröjor, vaggar fram mellan korvkiosk och godishyllan på Ica. Där finns ingen finhet att finna. Var hittas den enkla, rena, snygga, välvårdade och friskt strålande ungdomliga skönheten?

Fulheten har tagit över, spridit ut sig och täcker en hel generation. Det behöver fördelas ut lite fin, gammalmodig elegans över dagens mode och utseendeideal. Strama, platta ansikten behöver lösgöras, livsglädjen som finns innanför plastiga leenden måste släppas fram. Kraven att följa modets avpersonifierande lagar måste tas bort. Reglerna som sätter gränser, lyfter några få men snärjer de flesta skulle dras fram i ljuset, dissikeras i minsta detalj, krossas till oigenkännlighet.

08 januari, 2011

Glädje

Stilla dagar
Himlens tunna molnskyar
speglas i dina ögon

Lugna dagar
Skogens mättade barrdoft
strömmar i dina lungor

Vackra dagar
Landets näringsrika lera
fastnar på dina händer

Stilla kvällar
Tystnaden i skuggan
som bara din vän törs lämna orörd

06 januari, 2011

Att fräsa

Den hackade löken som fräses i en klick smör blir mild och gyllene.

En maträtt utan lök är platt, trist och fyrkantig. Med lök lyfter smakerna och sinnena upptäcker nya utrymmen att utforska. Att fräsa löken är som att riva väggarna i det hus där smakupplevelsen bor och det finns inte längre några gränser.

De oundvikliga orden som fräses fram i en ordväxling blir sträva och gråa.

Ett gräl utan ord är tamt, trist och meningslöst. Med ord får meningen bäring och känslorna visar vilket vägval som är det rätta. Att fräsa fram orden är dock som att riva väggarna i den relation som byggts upp och det blir alltför lätt att passera vedertagna gränser.

03 januari, 2011

Att skala

Stående med spända axlar och skalaren i ett krampaktigt grepp i vänsterhanden, försökte hon med valhänta drag få morötterna skalade så att de skulle få någon grönsak till middagen. Skulle hon klara av att riva dem på rivjärnet sedan? Idag skulle barnen tvingas skala potatisen själva vid bordet. Åh de bortskämda ungarna ville ju inte hjälpa till att förbereda något. Det var nog ingen osannolik gissning att de skulle rata potatisen helt, nu när hon inte kunde använda sin hand för att skala den åt dem.

Med morötter serverade bredvid de uppvärmda biffarna skulle det ju ändå kunna bli en måltid som hon inte behövde skämmas för om barnen berättade om den i skolan. Men hela kan hon ju inte servera morötterna, skulle hon behöva ta fram matberedaren för att riva dem? Tanken på den omständliga disken som skulle bli följden av att använda köksapparaten, som per definition ju faktiskt ska vara ett hjälpmedel, fick henne att avstå. Inte skulle ungarna hjälpa till att diska inte.

Drömmen om en diskmaskin hade hon haft i många år. En dröm fick det förbli så långt hon kunde se, frågan var om hon ens fick behålla jobbet nu när hennes högerhand inte fungerade och försäkringskassan inte längre tyckte att hon var sjuk. Vad skulle det bli av dem? Hon försökte skaka framtidsfrågan ur tankarna. Tänk positivt! Det ordnar sig, det har det alltid gjort. Vad är en trasig hand på en skala? Hur är det nu man ska tänka? Det finns ju många som har det så mycket värre. Vi  är ju i alla fall friska och har hälsan. Eller...

02 januari, 2011

Att skratta

Han sitter med ångesten fången innanför huden. Försöker trycka den tillbaka, hålla den nere, svälta den genom att missunna alla känslor någon plats. Ingen rädsla att lägga till den som finns. Ingen ilska som kan omvandlas till något förfärligt. Ingen vilja, ingen lust.

Pressar handflatorna hårt mot bröstet. Pressar så hårt utan att kunna hålla tillbaka alla krav som vill upp till medvetandet. Jäsande krav, andras förväntningar, meningar och fraser som outtalade följer med blodomloppet, söker sig runt, letar efter en öppning som ger dem möjlighet att expandera, växa ut i sin fulla styrka.

Vill inte höra. Vill inte känna. Söker efter distraktioner med medvetna tankar. Han minns teorierna och vet att trollen ska fram i ljuset. Titta på dem. Skratta åt dem. Minns skammen, den dubbla. Först den heta känslan när fasorna brister och ingen förstår. Sedan den dova när skratten har klingat ut. Vad skrattade de egentligen åt? Vem?