Att packa

Byxor i botten
Tröjor på toppen
Strumpor i sidan
Lågskor under locket

Biljetter och bankkort i bagen
Tandborste och trosor i taxfree

Att vägra

Två dagar efter månadsskiftet hade Sari fortfarande inte uppdaterat sin projektmodul och vid konfrontationen påstod hon att hon hade glömt. Det hade varit samma problem månaden innan, men då menade hon att eftersom ingen hade sagt till henne så hade hon inte uppfattat att det var tvunget att göras.

Det var inte så att Sari vägrade ta på sig uppgifter. Hon gjorde det bara så besvärligt för den som behövde hennes hjälp att alla drog sig för att be henne. Det var en strategi som hon hade utvecklat för att inte bli inblandad om hon inte var tvungen. Att jobba i team var inte Saris grej, förstod snart den som försökte få henne delaktig i projektet. Läget började bli akut, snart ville ingen av de andra ha med henne att göra. Att få henne i sin del av projektet innebar ofelbart merarbete. Dels gick det åt tid att kontrollera vad som inte hade blivit gjort och sedan när en deadline närmade sig fick de andra i gruppen hjälpa till med det som Sari borde ha hunnit färdigställa.

I nästa projekt som skulle startas efter sommaren fick de allt se till att strukturera om gruppen. Ingen skulle acceptera att ha Sari med en gång till.

Att försumma

Varje vaken stund
vill jag värna dig
min mamma

Under solens strålar
vill jag hjälpa dig
gamla mamma

I dagens ljus
vill jag vara den
goda dottern

men när kvällen kommer
lurar minnen i dess skugga

ovälkomna känslor
tar sig fram i skydd av mörkret

Logikens svarta skärpa
ställer upp retoriska frågor

Vad har hon gjort för dig?
När fick du erkännande sist?
Har hon nånsin tackat dig?

Är det ditt ansvar?
Är ni inte flera syskon?
Är du skyldig henne nå't?

Strax innan sömnen släcker sinnet
skymd i drömmars dis

står den viktigaste frågan
ännu obesvarad kvar

Är du ärlig mot dig själv?

Att bli avbruten

Jag kan inte tänka
inte tala
känna
berätta
hur det är

när den sköra kvisten bryts
saven sipprar
darrar
gråter
för det känns

Ett äventyr

Med snabba steg sprang barnen före henne upp mot källan. Hon försökte hänga med i deras fart men andades tungt och tyckte plötsligt att granstammarna försiktigt bugade och lutade sig över henne. Det gick runt i huvudet. Hon stannade och böjde sig framåt, lade händerna mot låren för att få stöd och tog några djupa, flåsande andetag.

När hon tittade upp igen såg hon den största av pojkarna uppe på en av stenarna som låg runt källan och den lilla som lutade kroppen mot stenen och försökte komma upp genom att hoppa med ena benet lyft. "Nej! Nej! Ni får inte klättra! Ni kan ramla i", ropade hon, glömsk av att man aldrig ska använda ordet inte i uppmaningar eftersom barn inte tycks höra ordet inte utan bara uppmaningen.

Hon började småspringa och försökte att inte tänka på hur ont det gjorde i lungorna för varje väsande inandning. Bröstkorgen kändes som om den skulle explodera och fast hon hade 10 meter kvar till pojkarna tvingades hon stanna. "Kan du inte... klättra ner igen?" stötte hon fram i två väsande utandningar. Den stora pojken vände sig om. Hon såg hans stora leende som strålade även när hans ögon vidgade sig och ögonbrynen åkte upp i pannan av förvåning när han tappade balansen i vändningen.

Plasket trängde genom suset i hennes öron och sköljde bort alla tankar och all känsla av smärta när hon tog sig fram de sista metrarna till källan. Lillpojken hade kravlat sig upp och låg på mage på stenen när hon lutade sig fram för att nå sonen som hade ramlat i brunnen. Han skrattade högt där han satt mitt i den grunda källan. "Mamma, det är inget farligt vatten. Du sa ju att det inte var farligt. Man kan till och med dricka det."